Veckans Krönika: Post-gymnasial stress

Jag kan sätta min vänstra hand (den bästa handen!) på att jag inte är den enda som har ångest över vad som ska hända efter gymnasiet. Hundra frågor rusar i mitt huvud: Ska jag studera? Vad och var ska jag studera? Ska jag jobba? Med vad? Var? Kommer jag ens få något jobb? Ska jag resa? Med vilka pengar? Hur länge? Ska jag resa och studera? Eller ska jag istället bara sitta hemma framför TV:n och pilla mig i naveln? Vad ska jag titta på? Är det i så fall en eventuell hälsorisk att äta två liter gräddglass per dag? Är diabetes en väntad bieffekt av sådana matvanor? Jag kan rabbla frågor och dilemman lika länge som jag har tid kvar på Åva.

När alla andra är så tagg på studenten får jag bara ont i magen. För på riktigt, vad är det alla ser fram emot? Visst, själva studentdagen och allt det där är väl kul, men dagen efter kommer man vakna upp med LIVSÅNGEST! Och till de som tycker att ”Det är så himla härligt att inte veta vad man ska göra sen, det är det som är så underbart, att bara få chansen at kasta sig ut i något utan en definierad plan” säger jag bara: NÄ FYFAN! Ogillar starkt att inte ha kontroll på mitt liv. VAD SKA JAG GÖRA MED DET EGENTLIGEN?! Sådant här löser sig ju inte bara av sig själv, fattar folk inte det? Det kräver ju att jag aktivt tar ett beslut.

Det händer ganska ofta att jag får jag panik över att jag har panik. Varför njuter jag inte av den inbäddade, mysiga och trygga tid jag har kvar av gymnasiet istället för att gå runt och råälta vad som kommer efter? Är inte det höjden av idioti? Att inte leva i nuet och ta vara på det roliga som jag faktiskt har? Gymnasietiden är ju den bästa tiden i mitt liv, VARFÖR FATTAR JAG INTE DET?!

Visst borde jag njuta, fånga dagen och inte tänka så mycket på framtiden. Jag försöker verkligen det. Men ovissheten finns ändå alltid kvar som ett ofräscht orosmoln. Och inte blir det bättre av att folk försöker intala mig att alla känner så här, att man får välja om sitt yrkesval om det skulle behövas, att allt till slut ordnar sig och att man kan göra precis det man känner för. HUR VET JAG ATT ALLT KOMMER ORDNA SIG?! Att det gjort det för alla andra är ju ingen säkerhet för att det ordnar sig för mig också. Skulle fan inte bli förvånad om jag slutar som Crazy Cat Lady i The Simpsons – ni vet hon som skriker för sig själv och kastar katter på folk – ett praktexempel på att saker inte alltid ordnar sig.

Men vid något tillfälle kommer man till en punkt i tillvaron då man inte längre orkar oroa sig och vara helt panikslagen inför framtiden.

Härmed bestämmer jag att denna tidpunkt är NU. Nu får det vara nog med ångest. Istället ska jag i små, normala doser, under sansade former, aktivt försöka komma på vad jag ska göra med mitt liv. Som tur är finns den briljanta Nina Åkestam, som på sin blogg har skrivit diverse tips på hur man ska ta reda på det. Så jag tänker låta de tipsen vägleda mig och istället för att råälta göra tre saker:

1. Fundera på vilket bidrag jag vill göra till samhället. Ekonomiskt, akademiskt, politiskt, kreativt, relationsmässigt? Vill jag göra människor gladare, smartare, friskare eller rikare?

2. Prata med folk och ta reda på hur de har pluggat, jobbat och så vidare. Leta rätt på någon som gjort det jag själv är nyfiken på. Skita i min ångest och lyssna bara.

3. Göra övningen ”Jag som 85-åring”. Jag ska sätta mig ner med penna och papper och fantisera ihop en bild av mig själv som riktigt gammal. Jag ska skriva ner saker som gör mig till den gamla person jag vill vara. Var bor jag? Hur ser jag ut? Vilka har jag omkring mig? Vilken typ av historier och minnen kan jag berätta? Jag ska skriva ner allt jag kommer på. Sedan ska jag använda den bilden som en måttstock när jag gör mina val i livet angående utbildningar, jobb, flyttar och så vidare.

För även om jag fortfarande inte vet vad som kommer hända i mitt liv ”post-gymnasiet” så att säga, måste jag börja acceptera att jag inte heller kommer få reda på det om jag inte själv funderar och försöker ta reda på det. Nu kan jag i alla fall börja lite. Jag ska inte ha ångest, panik eller vara stressad över framtiden längre. Punkt slut.

Louise Jacobsson, skribent



Kategorier:VECKANS KRÖNIKA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: