Te, drivkrafter och mord med Viveca Sten

Foto: Clara Risfeldt
Foto: Clara Risfeldt

En regnig måndagseftermiddag träffar Cumulus Viveca Sten, den imponerande författaren bakom serien ”Morden i Sandhamn”. Hemma hos familjen Sten möts vi av en trevlig och glädjespridande kvinna som bjuder oss på bullar och te, allt för att göra oss så välkomna som möjligt. Vi kastas in i ett livfyllt samtal där vi får höra om allt mellan himmeln i skrivarkonst och jorden i Sandhamn.

Viveca ger oss en inblick i sin vardag och hur det egentligen är att vara författare. Hon berättar att hon under sina ”skrivardagar” kan skriva i upp till tolv timmar, men att hon växlar dessa med dagar då hon bokar in möten med förlag och agenter samt intervjuer och föreläsningar. ”Jag älskar att skriva. Jag skriver konstant, när jag är emellan två böcker skriver jag noveller och krönikor, bara för att jag älskar det”, Viveca upprepar gång på gång hur mycket hon älskar att skriva, vilket i ett yrke som detta bör vara ett måste, då en offrar i princip hela sin tid på det.

”Varför valde du att bli författare?”, frågar jag medan jag smuttar på teet Viveca bjudit oss på.  Viveca ler, dricker lite te, smakar på sin bulle och tänker. Hon har ett vaket och uppmärksamt uttryck. ”Jag tror inte det var så att jag valde att bli författare, utan snarare att det valde mig. Jag kan se att genom hela mitt liv har jag velat skriva. Från att vara chefredaktör på skoltidningen och senare på Juristernas Tidning på Högskolan, från att skriva krönikor i Finanstidningen, till att skriva fackböcker(alltså juridiska böcker) och kriminalromaner. Jag kan nästan säga att jag alltid velat skriva, men att jag gjort andra saker innan.”

När jag undrar om hon alltid vetat vad hon velat göra med livet, svarar Viveca ett bestämt nej. ”Tror aldrig jag kommer på det”, skrattar hon.  Kort och koncist redogör Viveca hur hon efter gymnasiet reste ett par år och läste franska och tyska, men sedan återvände till Sverige för att läsa juridik. Sedan började hon på Handels Högskolan, och kom ut därifrån med dubbla examen och provade på jobb efter jobb som jurist. Till slut, efter att ha skrivit ett antal juridiska fackböcker, började hon skriva en kriminalroman.

Denna kriminalroman känner förhoppningsvis vi alla igen, ”Morden i Sandhamn”. Boken har även gett upphov till en tv-serie vars nya säsong utkommer denna höst.  Sandhamn ligger Viveca extra varmt om hjärtat, just på grund av den enkla anledningen att hennes familj haft sommarställe där i många år. ”Om Henning Mankell kan få Ystad berömt(det kommer till och med tyska busslaster dit), Camilla Läckberg lyckas med Fjällbacka och alla, alla skriver om Gotland, förtjänar då inte Stockholms skärgård en egen berättelse?”

Jag undrar om det finns något stråk av verklighet i hennes berättelser, eller om allting är ren fiktion. Viveca klargör att all natur och alla platser och hus är skildrade precis som det är, men att hon inte skriver om verkliga personer. Hon skrattar och säger att hon gärna inte vill sprida sina grannars hemligheter, något som inte vore särskilt populärt.  Men trots det, finner hon ändå inspiration i verkligheten.  ”Jag tar drag, upplevelser och känslor och så kokar jag soppa på alla de spikarna och sedan kommer det ut något helt annat. Jag tar som tufsar ur verkligheten”.

Den senaste boken är mer verklighetsbaserad än någon tidigare, i den mening att den faktiskt är politisk riktad. ”Jag sätter ner foten rätt ordentligt i frågan främlingsfientlighet”, berättar Viveca. Den nya boken ” I Farans Riktning” utkom i maj 2013, och rör det högst aktuella ämnet.  ”Jag har aldrig skrivit något så ställningstagande på det viset”, vilket senare får henne att svara att den senaste romanen faktiskt är den bok hon är mest stolt över.

Viveca berättar att hon inför varje bok har två milstolpar, två ord som leder henne genom skrivandet. Hon vill undersöka de drivkrafter som finns bakom mord, och denna drivkraft är det första ordet. ”Att ta någons liv är den största kränkning en kan ge en annan människa. Vad får en människa att vilja ta livet av en annan?” Det andra ordet är ett nyckelord, som tillsammans med drivkraften får henne att jobba fram berättelsen. I den kommande boken har hon Övertygelse som drivkraft och Maktlöshet som nyckelord, och i Stundens Hetta hade hon Raseri som drivkraft och nyckelordet Svek.  Jag frågar var dessa samband och ord kommer ifrån. ”Det tar form i huvudet och blir som en slags motor i berättelsen. Det ger historien olika bottnar. Det är bra att ha två sjömärken som jag navigerar mig emellan. Berättelsen blir mer spetsig och mångbottnad”.

Viveca undersöker då, likt en detektiv, drivkraften bakom mord. Detta väcker naturligtvis den intressanta frågan, vad är Vivecas drivkraft? Vad får henne att vilja skriva de här böckerna?

 ”Min drivkraft är att jag undrar om jag kan. Jag undrar om jag kan skriva en kriminalroman, om jag kan få den antagen, få den att sälja. Kan jag skriva en till?” Viveca tror detta bygger på en slags nyfikenhet, något som jag frågar henne mer om. ”Var kommer denna nyfikenhet ifrån?”

”Det är svårt att veta. Jag undrar om jag kan. Jag har alltid tyckt det varit så kul när jag kunnat, att jag måste sätta upp ett nytt mål. Först skrev jag en deckare, sen skulle det bli tre. Nu har jag skrivit sex böcker och jag ska skriva tio stycken.” Viveca skrattar, men under skrattet finns en kopiöst ambitiös och driven person som jag för varje sekund som går inspireras mer och mer av.

Denna passionerade kvinna har många råd när det gäller att följa sina drömmar, något som hon själv gjort genom hela sitt liv. ”Ge inte upp. Om du verkligen har en dröm, når du den. Vill du verkligen bli reporter, läsa journalistik eller bli läkare, och jobbar tillräckligt hårt, hamnar du där. Det är inte som att vinna på lotto och ”plötslig händer det”. Ibland kommer det stekta sparvar flygande genom luften, men för det mesta måste du jobba hårt för att nå din dröm”.

Viveca tar en av Sveriges mest talangfulla idrottsmän som exempel, Ingmar Stenmarck. I en gammal intervju uttrycker han sig på ett fullständigt klockrent sätt. ”Vad fantastiskt Ingmar, tänk dig vilken tur du har haft”, säger en reporter till honom. Han svarar med ”Vet du vad som är ännu mer fantastiskt? Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”.

Det är i stunder som denna, då Viveca ger exempel från för oss andra helt bortglömda intervjuer, och när hon ger oss råd som vi hört tusentals gånger förut men på något underligt vis förnyas i hennes välgrundade och erfarna motiveringar, som en förstår vilken inspirerande kvinna hon är.  Denna kvinna som på riktigt är djupt passionerad och förälskad i sitt jobb, men samtidigt erkänner att hennes största intresse är hennes familj, visar oss att allting är möjligt. De visioner som vi idag kanske tycker är obetydliga, de drömmar vi har som vi nu tror bara är drömmar, kan faktiskt bli verkliga, bara vi lägger manken till. Vi har alla någon drivkraft och ett nyckelord i våra egna berättelser, låt dessa förverkliga ditt hjärtas drömmar och lev ditt liv fullt ut.

 Viveca Stens Skrivar-tips:

  • Skriv, skriv och skriv. Skriv och skriv om.
  • Vänta inte på inspiration, skriv bara. Vivecas motivering:

 ”Tänk dig att du bestämmer dig för att gå och simma. Du betalar inträde, har med dig kläder. Går in i omklädningsrummet, byter om och duschar. Du går ut, tittar på vattnet och tänker. ”Undrar om jag känner för att bada idag? – Äh, jag vet inte ”. Du sätter dig ner på bänken, tills du känner för att simma. Där sitter du i fem timmar. Tänker. ”Nej, jag känner inte för att simma idag”. Du sätter på dig dina vanliga kläder, lämnar tillbaka nyckeln. Åker hem igen. Det skulle du ju aldrig göra?”

  • Ge liv i berättelsen. Uppfostra inte läsaren.  Till exempel, en beskrivning av Cumulus-Lisa:

”Hon hade blont hår, rosa tröja, håret uppsatt i en knut och blåa ögon”. NEJ

Såhär beskriver Viveca Cumulus-Lisa:

”Den rosa tröjan matchade bra till hennes blåa ögon” eller ”Hon strök tillbaka en blond hårlänk”

”Då vet man att hon har vackra blå ögon, och blont hår”, förklarar Viveca.

Viveca Stens Rim:

Viveca har rykte om sig att kunna rimma på vadsomhelst, vi ville givetvis utmana detta. De enda ord som faktiskt inte går att rimma på är silver och timjan, och för artighetens skull bad vi henne då inte rimma på dessa. Därför lät vi Viveca rimma på två av våra favoritord.

Gåshud:

Om du ska bli junibrud,

Ska du inte välja en skrud,

Gjord av gåshud.

Cumulus:

När staden Rom en gång skulle stunda,

Och Romelus denna skulle grunda,

Kanske brorsan satt bredvid Remelus,

Och läste tidningen Cumulus.

(”Silverklass på denna”, tyckte Viveca)

Lisa Svenhard, Chefredaktör

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s