Veckans Krönika: När saker inte går som planerat

Om man frågar alla människor runtomkring en vad som kan förstöra en hel dag för dem får man säkert en hel del olika svar – bussen kom inte, oväntat skolarbete dök upp, hunden sket på kudden – whatever. Om ni är som jag så är jag rätt säker på att flera, om inte de flesta av sakerna ni nämner i grund och botten är småsaker som bara är så irriterande för att de kommer i vägen för annat. Oavsett om det innebär att jag behöver sitta på röven i 10 minuter till i väntan på nästa buss, träffa den där kompisen som flyttat 45 mil härifrån nästa helg i stället för den här, eller bli förhörd av polisen när jag bara ville köpa chips.

Sådana här saker kan verkligen göra mig på dåligt humör orimligt länge ibland. Det behöver inte ens vara saker jag nödvändigtvis sett fram emot. Det kan lika gärna vara när tandläkaren ringer och har råkat dubbelboka min tid, och säger att jag får komma två veckor senare i stället.

Och visst känns det löjligt ibland. När jag på morgonen blir frågad om varför jag verkar vara sur och svarar ”inget speciellt” eller någonting om att vakna på fel sida, när det i själva verket är för att jag glömde ladda mobilen i natt och inte kunde lyssna på senaste avsnittet av den där podcasten på väg till skolan, eller somnade mitt i filmen jag satte på innan jag lade mig igår och nu kommer behöva hitta vilken scen jag såg sist. Jag blir ofta plötsligt medveten om hur löjligt det hela är, och försöker komma ur det. ”Kom igen, le åtminstone åt nästa skämt eller något. Du är ju skitfjantig.”

Bildkälla: Allie Brosh / Hyperbole and a Half

Bildkälla: Allie Brosh / Hyperbole and a Half

Nu kanske inte att skjuta upp en halv film förstör hela min dag, men ni förstår. Hoppas jag.

Jag vet inte om jag ska tolka det som att jag är lite för inrutad eller kanske lutar mig lite väl mycket mot både lång- och kortsiktiga planer ibland. I vilket fall kan man ju tycka att det är helt naturligt att inte bli glad när saker bara inte går som man vill, och många kan säkert i alla fall till viss del relatera till föregående exempel.

Huruvida jag är värre än de flesta andra är ändå något jag har anat ett tag (kolla bara på min korta biografi här på Cumulus hemsida), men man får kanske konstatera att jag fick det bekräftat nu i helgen.

Om ni hittills bara har fortsatt läsa i hopp om att få höra mer om vad jag tidigare nämnde om chips och poliser så måste jag varna er – det är inte riktigt så dramatiskt som det kanske låter (såvida ni inte frågar min kära mor).

Händelsen i fråga skedde natten till i söndags. Jag satt på tåget på väg hem, och kände mig lite småstressad eftersom jag redan missat början på en NHL-match jag skulle hem och se (det är alltså nordamerikansk hockey för er mindre insatta, därav den sena matchstarten). När jag klev av i Roslags Näsby fick jag idén att ta en omväg hem och svänga förbi 7/11. Dels för att jag var ordentligt sugen på chips, dels för att jag när det gäller sport är ganska vidskeplig av mig och mitt lag brukar vinna om jag äter en viss sorts chips under matchen.

Konstigt, jag vet. Men det fungerar.

Jag kom till 7/11 runt halv två. Planen var alltså helt enkelt att köpa mina chips, skynda hem och kanske, kanske hinna till början av den andra perioden. När jag började röra mig hemåt stötte jag dock tyvärr på förhinder i form av två rejält sköna killar vi kan kalla Herr Rödögon och Herr Bäng.

Herr Rödögon och Herr Bäng tyckte tydligen att det var oerhört viktigt att jag inte gick hem i tid till hockeyn. Ni förstår, de ville nog att jag skulle lyssna på alla fantastiskt intressanta saker de hade att säga. Sedan bestämde de sig för att de ville ta en titt på vad som fanns i min iPhone. Där uppstod dock en mindre meningsskiljaktighet, för jag ville hemskt gärna behålla mobilen i min ficka. De båda herrarna började bli lite arga, för plötsligt verkade det som att de inte tyckte jag skulle gå därifrån alls.

Efter att jag rätt snabbt drog mig tillbaka till butiken och de fortfarande tyckte jag skulle stanna i området och prata med dem tillkallade kassörskan väktare. Skönt, tänkte jag. Då kanske jag äntligen får dra hem och se det som är kvar av matchen. Men jag blev räckt en telefon och skulle beskriva läget för väktare, sedan plötsligt för en polis, och innan de hunnit lägga på glider det upp blåljus framför butiken.

Jag får sedan spendera en dryg timme med att ge polisen signalement, beskriva händelseförloppet och så vidare, innan jag får klartecken att åka hem med min pappa, som kommit dit. När jag kom hem möttes jag av en orolig syster och en mamma som undrade hur jag mådde. Det första jag kom på att säga, det som verkligen irriterade mig allra mest, var ”Jag som bara ville ha chips och kolla på hockey”.

7/11 hade inte ens rätt sorts chips. Och mitt lag förlorade med 4-0.

Fan.

 

Gustav Säde

(vill passa på att ge polisen en eloge för att de kom och ordnade min situation förhållandevis snabbt ändå)



Kategorier:VECKANS KRÖNIKA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: