Veckans Krönika: And you go home and you cry and you want to die

Väckarklockan piper. Jag slår upp mina pigga ögon och inser att denna morgon är
oerhört viktig. Jag måste prestera. Och det känns så himla bra i magen, jag vet
att jag kommer klara det här. Jag svänger mina fjäderlätta ben över sängkanten,
klär på mig mina kläder, som just idag känns så där klockrent fulländande. Äter i
lugn och ro en stadig frukost och hinner med både tandborstning och tandtråd.
Slänger en blick på mig själv i spegeln och tänker jäklar vad bra jag ser ut idag.
Drar på mig jackan, vantarna och skorna. Tar min redan färdigpackade skolväska,
där ett äpple ligger strategiskt placerat och väntar på eftermiddagens
blodsockerfall. Låser upp cykeln, trampar till skolan på rekordtiden 3 minuter och
54 sekunder, i lurarna spelas Världens Bästa Låt™ och jag blir inte ens andfådd
av cykelturen. Jag är i mitt livs form eftersom det vanligtvis tar 16 minuter till
skolan.

När jag kliver innanför dörrarna på Åva har jag 12 minuter på mig. I korridoren
hälsar leende, okända elever på mig och jag får – hör och häpna – en kopp kaffe
av en etta. Möter lärare som peppande gör tummen upp. Jag seglar upp för de 77
trappstegen till skåpet, kränger av mig ytterkläderna, hinner svara på ett SMS
som lyder “Lycka till idag!”, och går i lugn och ro i riktning mot klassrummet där
mötet ska hållas. För detta är ingen vanlig måndagsmorgon med en vanlig första
lektion.

I korridoren står redan mina lärare, jag ler ett strålande leende, slår ihop
händerna och säger förväntansfullt: “Nu kör vi!”. Lärarduon instämmer
entusiastiskt, och vi går mot klassrummet. Det känns så himla bra i magen.

Eller inte.

För såklart var min morgon inte så där perfekt. Självklart var den raka motsatsen;
jag försov mig, hann endast äta två skedar fil samtidigt som jag klädde på mig
och packade skolväskan. Tog en skrynklig tröja ur smutshögen, hann inte titta
mig i spegeln, tog tre tuggummin istället för att borsta tänderna. Och som
grädden på moset utbröt tredje världskriget där hemma precis när jag skulle ta
på mig ytterkläderna. När jag ska ut smäller jag igen ytterdörren så hårt att hela
huset skakar. Springer till cykeln, inser att jag glömt nycklarna i hallen, springer
tillbaka – där tredje världskriget fortfarande rasar – slänger mig på cykeln. Det tar
32 förbannande minuter att cykla till skolan – känns det som i alla fall. Väl på Åva
rusar jag upp för de tio miljoner trappstegen, att hinna till skåpet är bara att
glömma, skyndar mig allt vad jag kan till klassrummet. Flämtar – svettig,
försenad och andfådd – fram något som kan tolkas som ett “Hallå…!” till
lärarduon som står och väntar i korridoren. Det känns så himla dåligt i magen.
Mycket på grund av mitt håll. Jag går in i klassrummet och presterar det
beigeaste och alldagligaste någonsin.

Går på toa efteråt. Stirrar i in i min spegelbild och tänker att Morrissey och Johnny
Marr visste vad de snackade om när det skrev The Smiths-låten “How soon is now?”,
för jag har väl sällan eller aldrig känt igen mig så mycket som i textraderna:

And you go home
And you cry
And you want to die

För jag vet att jag kan bättre. Jag vet att jag är bättre än det jag presterade. Jag
vet att jag inte är så där dålig på riktigt. Det är på grund av oflytet jag hade
under morgonen. Funderar allvarligt på att gå hem för dagen och bara gråta.

Fast sen tar jag mig i kragen och tänker: kommer Den Perfekta Morgonen
verkligen infinna sig? Någonsin? Kan alla förutsättningar någonsin vara per-fekta?
Ärligt talat tror jag inte det. Och var är det då för mening med att få utbrott på en
kass morgon och skylla allt på den? Vad är det förresten för mening med att över
huvud taget älta det man sa, det man ville säga och det man skulle sagt? Att
klanka ner totalt på sin beigea prestation? Hatar beige, sämsta färgen ju. Och
handen på hjärtat nu: gick det verkligen så där dåligt?

Ja, det kanske gjorde det. Men ärligt talat orkar jag inte bry mig. Jag får vara nöjd
med det jag har presterat. Jag hinner förresten inte bry mig. För jag har bråttom
till skolan. Och den här gången tänker jag spela Världens Bästa Låt™ på vägen,
och på så vis framkalla en himla bra känsla i magen.

Louise Jacobsson, 



Kategorier:VECKANS KRÖNIKA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: