Veckans Krönika: Snart är det dags att klippa navelsträngen

Idag är det exakt 208 dagar kvar till studenten. Jag borde vara glad – typ sprudlande glad, hoppa-upp-och-ned-av-eufori-glad – och kanske framför allt lättad över att det snart är över. Men den känsla som infinner sig, såhär 208 innan studenten, är långt ifrån glädje och lättnad. Att jag känner så här är faktiskt konstigt; jag måste ha hål i huvudet eller typ, blivit tappad som liten. För överallt omkring mig finns människor som känner precis den här glädjen och lättnaden jag beskrivit: de är taggade på studentskiva, studentflak och att designa den perfekta studentmössan. Men allt detta får mig ärligt talat att bli sjösjuk och må illa, vilket även det är konstigt då hela ettan och tvåan inte var mer än något jobbigt och tradigt, något man var tvungen att ta sig igenom för att äntligen få uppleva denna (helvetes-)dag: studenten.

Jag har upptäckt att jag lider av separationsångest. Till skolan. Vilket knappast kan vara hälsosamt. Och istället för att förbereda mig på att klippa navelsträngen till den, verkar jag snarare knyta råbandsknop på råbandsknop för att i desperata försök få hålla kvar vid denna underbara trygghet. Om så bara för en liten stund längre än alla andra. Om så bara för att få stanna kvar i denna borg av betong, vars fasad säkerligen skrämmer bort de flesta utomstående demoner. Om så bara för att få springa upp och ned några extra gånger i de älskade, älskade trapporna eller bara få stå några minuter längre i de underbara matköerna. Det verkar till och med finnas en trygghet i att veta att skolan alltid serverar olika varianter av gryta eller – när de vill vara lite vilda och galna – kyckling i gul sås.

Visst är det kanske inte så konstigt att man känner ungefär på detta sätt då man, som 95:a, snart ska tvingas ut i vuxenvärlden. Men jag känner att det inte är på grund av rädsla för vad som väntar där ute som jag vill skjuta upp studenten. För jag är alldeles hundraprocentigt säker på att jag kommer klara de utmaningar och prövningar som jag står inför där.

Jag vill bara inte lämna gymnasiet. Jag vill inte lämna mina underbara vänner, vars sällskap gör tillvaron lättare när allt känns tungt. Jag vill heller inte lämna mina fantastiska lärare (jag är fullt medveten om att det låter som jag smörar, men för en gångs skull kan jag inte klaga på någon av dem). Och ja, jag älskar det, alltihop – lektionerna, klassen, lärarna, det beska kaffet, proven, inlämningarna, Cumulus-mötena, Kulan, biblioteket, den alltid lika tomma salladsbuffén, de oidentifierbara grytorna, matsalsköerna, att vara sen och springa upp för de oändliga trapporna för att sedan komma inflåsandes och svettig till lektionen – ja, you name it, I love it!

Samtidigt vet jag att det är oundvikligt och att jag måste släppa taget, ta fram saxen snart. Men det är så svårt, för jag vet hur mycket jag kommer sakna allt. Och kanske är det just därför jag har så svårt att släppa taget, just för att allt för en gångs skull är så bra. Det är ju inte för intet jag och några andra sitter kvar i skolan timtals (TIMTALS!) efter sista lektionens slut. Kanske var det också därför jag drog mig så länge för att beställa studentmössa, eftersom den är som en bekräftelse på att jag faktisk kommer ta studenten. Svart på vitt, bokstavligt talat, men med inslag av blått och guld. Och tro fan om inte möss-jäkeln kostade mer än ett helt sabla studiebidrag, dessutom.

Så en uppmaning till er som antingen har ett eller två år kvar på gymnasiet: ta vara på den här tiden! För vare sig du inser det nu eller när det är208 dagar kvar, så är gymnasietiden något av det bästa du kommer uppleva i ditt liv. På riktigt. Och inser du inte det, kommer du med största sannolikhet att ångra dig. Det vet i alla fall jag att jag gör. Längta inte ihjäl er till studenten. Den kommer ändå, fortare än ni tror. Idag är det nämligen för mig och alla andra 95:or exakt 208 dagar kvar till studenten. Och jag hoppas det går så långsamt som möjligt! Kanske hoppas jag också på att jag, när dessa dagar är nere på noll, ska ha hittat modet att klippa av det som håller mig fast och gå vidare.

För hoppas kan man ju alltid göra i alla fall.

Emma-Louise Juneskans



Kategorier:VECKANS KRÖNIKA

1 reply

  1. Jag lämnade åva den sista maj och jag kan garantera dig att din studentdag kommer vara
    den dagen i ditt liv där du kommer känna mest euforisk glädje och svår separationsångest/sorg på samma gång. Bästa dagen i ditt liv, men också så jobbig. Jag har åvaabstinens, det har jag. Men man klarar sig på något vis, och man hittar nya äventyr. Och man kan ju alltid hälsa på! Om man inte bor i Barcelona som jag råkar göra nu.. men sen! Ta vara på den här tiden, för den är verkligen bäst.
    Mvh FMT FOREVER

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: