Veckans Krönika: Att fylla vuxen

Alla tänker och funderar vi nog på vad vi ska göra när vi blir myndiga, när vi i samhällets ögon anses vara vuxna. Vi gör upp planer på allt som vi ska göra och hur vi på bästa sätt ska genomföra alla dessa planer. Möjligheterna känns oändliga och bara tanken på friheten som kommer med att bli myndig gör så att det pirrar i magen och att leendet på läpparna blir större. Ingenting ska sätta stopp för det som vi planerar att göra så fort vi fyller arton år. För det kan ju inte finnas några nackdelar alls att få börja bestämma själv. Livet som artonåring, eller äldre, är väl som en dans på rosor?

Det där med att fylla ”vuxen” är något utöver det vanliga, det är inte som vilken födelsedag som helst. När du fyller arton år, innebär det så mycket mer än att bara bli ett år äldre. Helt plötsligt öppnar sig en helt ny värld för dig och det tar ett tag att inse att det är i den här världen som du faktiskt ska spendera resten av ditt liv, men till slut har du tagit in det och smält det och det enda du ser är alla möjligheter som finns i denna värld.

Vad finns det då för fördelar med att bli arton? Först och främst blir man garanterad att inte behöva sitta vid barnbordet, för man anses ju vara vuxen och om man anses vara det ska man inte behöva sitta med småttingarna längre. Sedan kan man ju (men bara om man har tagit körkort!) sätta sig i en bil helt ensam och åka iväg utan att behöva ha en handledare bredvid sig som skriker och ropar medan man kör. Man kan ju i princip göra vad man vill, det är nästan bara fantasin som sätter stopp.

Samtidigt som idéerna flödar är det lätt att glömma bort en rätt så viktig del som tillkommer – ansvar. Över bara en natt går man från att ha lagom mycket ansvar till att helt plötsligt få allt ansvar. När vi går och lägger oss dagen innan födelsedagen räknas vi fortfarande som barn som inte kan tillräckligt, och när vi vaknar på morgonen förväntas vi kunna mycket mer. Jag menar, om man knappt vet någonting om ekonomi, och hur man ska sköta den, hur kan samhället förvänta sig att man ska kunna sköta den själv så fort man blir arton? Om någon hade kunnat förklara ett tag innan födelsedagen vad det skulle innebära att bli myndig hade det varit bra.

Jag har själv tänkt mycket på det där med att bli vuxen och efter att ha spenderat nästan tio månader i den här nya världen med alla möjligheter, har jag insett att även om det är roligt och spännande, kan det även vara väldigt skrämmande. Jag kommer fortfarande ihåg alla de tankar som jag hade dagarna innan den stora dagen och hur förväntansfull jag var. Samtidigt som jag kommer ihåg allt det positiva, kommer jag även ihåg panikkänslan som uppstod när jag insåg innebörden med att bli arton och vuxen. Nu har jag lärt mig hantera det och även om jag älskar mitt liv som artonåring kan jag inte undgå att bli aningens bitter när jag kommer ut i samhället. Aldrig har det varit svårare (enligt mig) att göra alla till lags. Nu förväntas vi helt plötsligt att vi ska uppföra oss och agera på ett vuxet och moget sätt, samtidigt som vi behandlas som barn av den äldre generationen…!

Vad var det egentligen för knäpp människa som kom fram till att arton var den optimala åldern för att börja räknas som vuxen? Tänkte han inte på att man inte är fullt utvecklad i hjärnan vid den åldern och att man kan få totalt idiotiska idéer lite när som helst? Tänkte han inte på att en människas konsekvenstänk inte är färdigutvecklat förrän man är runt 25! Kanske var det så att han ville ha lite kaos i ett redan kaotiskt samhälle. Jag vet inte. Jag vet bara att arton må vara den ultimata åldern på många sätt, men om man ska bli räknad som en vuxen och mogen människa är det inte den ultimata åldern. Man säger ju trots allt ”ung och dum” av en anledning.

Missförstå mig rätt, jag trivs med att vara ”vuxen” och allt som kommer med det, ingen tvekan om den saken. Det är bara så att ibland kan jag inte låta bli att önska att jag var fem år igen och kunde krypa upp i mammas famn och bli räddad från omvärlden. Men om jag skulle få välja att bli fem år igen eller att fortsätta vara arton skulle jag välja arton, för det är något alldeles speciellt med att få bestämma själv och ibland kan det faktiskt vara som en dans på rosor.

Viktoria Sigerud



Kategorier:VECKANS KRÖNIKA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: