When love tore us apart

Illustration: Elinor Ramström

Illustration: Elinor Ramström

Fy satan, vad klyschigt det känns att skriva om kärlek, men jag tänkte utmana mig själv och försöka skriva min berättelse med så lite klyschighet som möjligt. Dock tänkte jag – för att vara lite paradoxal – börja med kanske världens största kärleks-klyscha: första gången jag såg dig, visste jag. Jag visste att jag ville ha dig. Dig och ingen annan. På något sätt visste jag ändå att allt skulle gå åt helvete. Och i sådana specifika fall är det faktiskt jobbig att vara jag. Det är nämligen så att jag fungerar på det sättet; att när jag väl bestämt mig för att jag ska göra eller få någonting, slutar jag inte förrän det är så. Hemskt praktiskt ibland, fruktansvärt jobbigt andra gånger – som denna för att återkomma till berättelsen. Nu var det ju så att jag hade bestämt mig för dig: du skulle bli min.

Säkerligen känner ni igen förälskelsens alla steg; tystnadens stelhet, den obehagliga känslan av fjärilar i magen, det konstanta tillståndet av lyckorus. Och så småningom, de åh så givande samtalen, hela-natten-sms-konversationerna, den första kramen och sedan den första kyssen. Till slut, kärlek. Jag trodde verkligen att jag visste vad kärlek var. Herregud, vad naiv en människa kan vara. Men du gav mig i alla fall ett bredare perspektiv på kärlek.

Trots den häftiga förälskelsen, så fick Ian Curtis med flera rätt: 

Av alla låtar som handlar om kärlek, blev det Joy Divisions ”Love Will Tear Us Apart” som bäst kom att beskriva vår berättelse.

Why is it something so good,

just can’t function no more?

För vi hade till slut något sorts hat-kärleks-förhållande till varandra. Vi älskade att älska varandra lika mycket som vi älskade att hata varandra. De stunder det var bra, var det riktigt, riktig bra. Vi kunde prata timtals om ingenting, bara för att höra varandras röster. Tramsbråka bara för att få skratta tillsammans. Sjukanmäla sig utan någon egentlig anledning, bara för att få vara i varandras närhet. Men så kunde allt tvärvända för att utvecklas till tredje världskriget. Hur kunde något som var så bra, bara inte fungera längre? Jag tror aldrig att jag riktigt kommer förstå det.

Jag har ingen aning, kanske var det bara fel plats vid fel tidpunkt i livet. Det jag vet, är att jag ändå är glad att du under en tid spelade en viktig roll i mitt liv. För utan dig hade jag inte varit den jag är idag, med all den erfarenhet det har inneburit. Och trots hjärtekross, lärde du mig att man måste lita på sitt hjärta – även i de fallen då kärleken skiljer oss åt.

 Emma Juneskans



Kategorier:Känslostormen, MAT & KÄRLEK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: