Veckans Krönika: Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen

Jag vet inte hur det är för er, men jag känner att det är lättare att sätta min skolgång i perspektiv nu. Nu när den snart är över. Och jag slås av all den energi man lagt på helt oväsentliga saker. Rent spontant hamnar mina tankar på årskurs åtta och nio; panikattacker inför nästintill varje prov, den ständiga känslan av att aldrig få tillräckligt med tid att plugga eller tillräckligt med tid att skriva proven på. Utvecklade jag mina svar tillräckligt? Blev det så nyanserat det behöver vara? Varför strävade jag egentligen efter 320 poäng? Totalt jävla onödigt rent ut sagt.

Tänk om jag kunde gå tillbaka till mitt dåvarande jag och tala om för mig själv att det är lugnt. Du behöver inte få MVG i alla ämnen, stressa över alla prov och inlämningar eller deppa ihop för ett VG. För du kommer komma in på det gymnasium du vill ändå. Och bry dig inte om det alla säger om att ditt val av gymnasium är slutgiltigt. Våga inte ens stressa upp dig över det! För du både kan och kommer att byta gymnasium efter ettan. Och trots att jag nu – i årskurs tre på gymnasiet – kan se tillbaka 3-4 år i tiden och tänka ”Gud, vad onödigt att jag stressade upp mig så himla mycket”, är det ändå svårt att tala om för mig själv, mitt nuvarande jag, att jag säkerligen är precis lika dum än i dag. Att den nivå jag stressar på är långt ifrån hälsosam och att jag lägger energi på helt fel saker även nu.

Ofta kan jag känna mig ensam i mitt omkringstressande. Typexempel på frågor som poppar upp då och då är: Överdriver jag? Är jag för hård mot mig själv? Har jag onaturligt höga krav? Men samtidigt är det varje dag en kamp att på mest effektiva sätt få dagarna att fungera, få allting klart i tid och alltid prestera på topp. Men det är ju faktiskt min framtid det handlar om, pressen att få det perfekta snittet ligger alltid och skvalpar bland diverse hjärnceller, årtal och filosofer. Och i min ensamhet står jag mitt i ett folkhav. För jag vet att de flesta – om inte alla – på gymnasiet oroar sig eller åtminstone funderar på exakt samma saker.

Man kan ju tycka att man ska bli klokare med åren, men icke. Fast vad ska vi då göra för att bli av med denna ångest och denna stress som både samhället och vi själva prackar på oss? Ärligt talat hade jag ingen aning förrän jag nästan skrivit klart denna artikel. Som jag förresten så klart fick prestationsångest över; att det jag skrivit hittills inte var bra nog eller ens hade någon mening överhuvudtaget. Men istället för att balla ur totalt och gräva ned mig i en grop, slänga artikeln och låtsas att jag aldrig ens börjat skriva på den, vände jag mig till en av mina lärare. Vi diskuterade och kom fram till – efter en metafor som kanske inte riktigt passar sig att publicera – att vi egentligen inte kom fram till något. Det är det som är lurigt med just denna lärare, han sätter alltid griller i huvudet på en och man börjar fundera på saker och ting ur nya perspektiv. Ser liksom problemen i nya ljus. Tills man knäcker nöten. Pang säger det och du har svaret framför dig.

Och vad kom jag fram till då? Jo, att ångesten är precis som den geniala Pär Lagerkvist beskriver den: ”Min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen.” Oavsett hur mycket jag än vill det, kommer jag aldrig komma undan behovet av att prestera. Vilket i sin tur alltid kommer leda till ångest. Det som jag dock upptäckte (ja, det tog inte mer än 18 år) är att det som går att göra – och som faktiskt hjälper – är att försöka omvandla behovet av att prestera till att istället leverera. Dessa begrepp kan verka snarlika; men för mig blir skillnaden att istället för att känna behovet av att prestera (och bevisa för andra hur bra man är), fokuserar du på allt positivt som denna drivkraft kan föra med sig. För kan du driva dig själv till att prestera, besitter du med största sannolikhet en enorm vilja som kommer föra dig långt i livet. Om du lyckas använda den på rätt sätt, vill säga. Och för att kunna göra detta måste du sluta jämföra dig själv med alla andra (jag vet att det är jättesvårt) och istället inse att allt man gör inte kan vara perfekt. Och det är den hårda, bittra sanningen. För hur du än gör i livet, kommer du alltid att behöva prestera eller leverera. Då är det väl ändå bättre att så tidigt som möjligt i livet bli kvitt ångesten som följer med kravet att prestera och istället satsa på din positiva drivkraft som hjälper dig att leverera, helt utan ångest och stress?

Så sluta låta ångesten grabba tag och vrida om pungkulorna på dig (okej, metaforen var för bra för att utelämnas) och tillåt dig själv istället att lyckas. I slutändan är det enda som står mellan dig och din ångest, du själv. Varför då inte sluta upp med att lägga ned onödig energi på oväsentliga saker? För egentligen, hur mycket lättare blir livet inte utan press och panikattacker, och för den delen, även mycket skönare utan omvridningar av… Ja… Ni vet vad…

Emma-Louise Juneskans



Kategorier:VECKANS KRÖNIKA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: