The 1975 lyfter, skakar om och skapar sitt eget universum på Debaser Strand

Detta bildspel kräver JavaScript.

Dova, dunkande ljus fyller Debasers nya konsertlokal vid Hornstull, där en stor skara människor har samlats för kvällens evenemang. Arrangörerna Popaganda har lyckats boka in en av höstens starkaste nykomlingar, och det råder inget tvivel om att det är just dessa som folkmassan väntar spänt på. The 1975, de fyra grabbarna från Manchester vars debutalbum dominerat topplistor världen över med sin svängiga, fyndiga och euforiska indiemusik, har inte ännu fullt ut erövrat det allmänna svenska hjärtat men uppenbarligen tar man kvällens besökare med storm.

Vi står allra längst fram, endast en meter ifrån den plats där bandets sångare Matthew Healy kommer glänsa. Debasers dunkla klubb lyses upp av en förväntansfull publik och deras förväntningar kommer inte att falna. The 1975 kliver ut på scenen till ljudet av en alldeles galen folkskara, som sjunger med i vartenda ord i öppningslåten ”The City”.

Sångaren Matt Healy hoppar, dansar, slänger med håret och sjunger för full hals, som om hela hans liv hänger på varje ord i låten.  Gitarristen Adam Hann är så nära mig att det är frestande att sno gitarren ur hans grepp. George Daniels sitter med trummorna bakom den ikoniska ”The 1975-ramen” och slår så att svetten flyger, samtidigt som Ross MacDonald med en koncentrerad min fingrar på basen och levererar en oklanderlig basgång. Publiken rycks med och värmen i lokalen börjar stiga markant. Vi sjunger och dansar och det sprudlar ren glädje ur oss, bandet och alla som befinner sig på Debaser.

The 1975:s musik är svår att förklara. Bitvis är texterna tuffa och råa, bitvis lekfulla och kärleksdrypande, och detta ger ett av de få exempel på musik som, enligt mig, uttrycker ren ärlighet. De skildrar livet – det fina och det fula, det bästa och det sämsta – och en stor portion humor ryms också i de musikaliska berättelserna. Musiken påminner om ett annat årtionde, uttrycksfull sång på kraftig brittiska blandas med vältrimmade gitarriff och ett nästan studsande komp får hela kroppen att sprätta. Det är musik- och livsglädje i dess allra renaste form.

De fyra grabbarna har spelat ihop sedan tretton års ålder och är i dag runt 25, men har under det gångna året fått ett enormt genombrott med releasen av ett antal EP:s och höstens debutalbum. Detta märks. De är synkade och låtarna sitter djupt inetsade i ryggmärgen, något som ofta är ovanligt bland nya band.  Healy passar på att flirta, skoja och engagera publiken, men än är de övriga bandmedlemmarna djupt försjunkna i sin musik.

När ”Chocolate” drar igång ökar trycket kraftigt och publikens förs in i en symbios av tid, rum och musikeufori. Vi känner oss busiga, tuffa och hemskt brittiska, och varje individ i publiken sjunger med till de vinnande raderna. ”We’re dressed in black from head to toe…”, sjunger vi och alla ser ned på sin svarta klädsel som tycks vara kutym ikväll.

Spelningen fortsätter och hettan i lokalen, i våra hjärtan och på scenen bara ökar. Healy slänger av sig tröjan, och drar passande igång låten ”Sex” som gör Debasers om möjligt ännu hetare. Någon kastar upp en godispåse till Healy, och en annan ett paket rotmos, vilket väcker stor förvåning hos sångaren.

”What is rottmoose?”, utbrister han, med ett delvis förnärmat och resten roat uttryck. När han sedan upptäcker godispåsen spricker han upp i ett stort leende. ”I can’t talk to everyone individually, and make everyone feel uncomfortable… but it’s really nice to meet you”, flinar han.  Nästa låt drar igång och han försöker sjunga med munnen full av godis – vilket visar sig vara aningen svårt – och publiken skrattar gott. Dimman i lokalen blir starkare och starkare. Det känns som att hela världen är här, samlad på Debaser, samtidigt som en känsla uppenbarar sig av att det är vi, publiken och bandet mot resten av hela universum.

Efter lite mer än en timme avrundar bandet till tonerna av den färska låten ”You”, som sammanfattar spelningen på ett perfekt sätt med en stämning av både bubblig sorglöshet och tänkvärt grubblandeBandet lämnar scenen och kvällen fortsätter i sann klubbanda.

Efter en liten stund kommer Matt Healy ut i lokalen, och omringas direkt av de allra mest hängivna fansen. Något senare lyckas vi ta ett litet snack och berömma bandets magnifika insats, ta lite bilder, och vi lyckas faktiskt få med Healy ut på dansgolvet. ”Det snurrar i min skalle” av Familjen, spelas i högtalarna. ”You like this?”, frågar jag. Healy ler stort och utbrister: ”YEAH! I do!” Vi får även reda på att han älskar Michael Jackson, men själv tycker att han inte alls kan dansa lika bra och vi måste nog hålla med…

The 1975 är ett sådant där band som på något magiskt vis fångar hela världen med sin musik. I skratt och sorg, i kärlek och hat, och på samma gång lyckas transportera oss till ett annat universum för en liten, liten stund. Ända bort till The 1975:s egen galax, där jag gärna, mycket gärna, skulle vilja stanna lite till.

Lisa Svenhard, chefredaktör

Foto: Victoria Berggren

22/11-13 Debaser Strand



Kategorier:KULTUR, MUSIK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: