Martin Schibbyes fängslande historia om att fånga sanningen

Martin Schibbye

Den 28 juni  2011 korsade Martin Schibbye och Johan Persson gränsen till Etiopien. Detta val kom att kosta dem deras frihet såväl som 438 dagar av deras liv, men kom också att rikta strålkastarljuset på en sann berättelse om att fånga sanningen som diktaturens fångar. Cumulus har fått äran att intervjua Martin, som med sitt ”misslyckade” journalistiska arbete tillsammans med Johan berättar en fängslande historia få av oss någonsin kommer att glömma.

Denna historia tog sin början långt innan Martin och Johan klev in i Etiopien, långt innan vandringar i den heta öknen, skenavrättningar, isoleringsceller eller långa dagar och nätter i helvetet kallat Kality. Långt innan Martin en varm sommardag i juni 2011 satt på Arlanda, alldeles redo för ett nytt uppdrag med den nya kollegan Johan Persson. Den här historien börjar med, och slutar med, en journalists vilja att belysa sanningen.

Det första Martin berättar för mig är att han, liksom jag, också drivit en skoltidning, under sin gymnasietid på naturvetenskapsprogrammet på Värmdö Gymnasium. Efter universitetsstudier i ekonomi, statsvetenskap och så småningom en journalistutbildning på Stockholms Universitet, insåg han att det akademiska arbetet var alltför trist för honom. Sedan dess har han frilansat på olika tidningar både i Sverige och utomlands, vilket har gett honom möjligheten att skriva de reportage han själv ansett intressanta och viktiga. ”Jag ville ut, ha mer kött och blod”, berättar han.

På frågan om vad som gör en journalist bra – och en dålig journalist dålig – blir han tvungen att tänka efter lite. ”En bra journalist ger sig ut utan att ha en tes, medan en dålig redan har en tes och en föreställning kring vad den ska skriva om. En dålig journalist sätter rubriken innan den skrivit texten, medan en bra journalist börjar med att skriva texten… Lite flummigt, haha.” Martin småfnittrar lite åt sig själv. Inte alls flummigt, tycker jag, då jag förstår precis vad han menar. Våra fördomar förstör och begränsar oss i vår syn på världen, vilket givetvis även gäller journalistiken.

Han fortsätter med att berätta om vändpunkten i hans arbete med journalistik, det ögonblick i livet då han insåg självaste grundstenen till varför han egentligen är journalist. ”Jag fick en aha-upplevelse när jag var på ett reportage om slavhandeln i Nepal och intervjuade en flicka som varit offer för slavhandeln där. Hon sade så här till mig: <Martin, jag har snackat med en massa journalister, och ni kommer hit och frågar era frågor men sen händer inget.>För mig var det här en riktig uppenbarelse i att vara journalist. Som journalist måste man fråga sig själv, varför skriver jag det här? Varför vill jag veta det här?”

Denna insikt drev sedan honom framåt till vad han egentligen ville göra. Hur han, som journalist, skulle skriva om något som faktiskt var betydelsefullt och meningsfullt. Han pratar om hur viktigt det är att alltid visa upp olika perspektiv av en händelse. ”Man måste intervjua både the good och the bad guys”, menar han, för att sedan på riktigt kunna kartlägga hur en situation eller en konflikt ser ut.

Viljan att skildra sanningen och alla olika historier som tillhör den, var i sig själva anledningen till att Martin åkte till Etiopien i första taget.  Tillsammans med fotografen Johan Persson, begav han sig till Afrika i juni 2011 för att belysa den rådande konflikten i Ogaden-regionen. Ogaden-regionen var, och är fortfarande, stängd, samtidigt som den etiopiska regeringen visar upp en smickrande bild av sig själva för resten av världen. Ett flertal företag, däribland det svenska företaget Lundin Oil, vill utvinna olja ur området, medan befolkningen hamnar i kläm när oppositionsgruppen ONLF (Ogaden National Liberation Front) och regeringen driver ett hänsynslöst krig med varandra. Byar bränns, människor torteras, kvinnor våldtas och folket lever i konstant fruktan av den rena ondska som militären utsätter dem för. Ingen journalist hade tidigare tagit sig in i landet och skildrat konflikten med egna ögon, därför ville Martin och Johan göra det.

”Det är ett vanligt sätt för journalister att ta sig in illegalt i konfliktdrabbade områden med hjälp av gerillagrupper”, berättar han, och det var just vad de gjorde. Med hjälp av ONLF tog de sig in i Ogaden, men efter ett fåtal dagar hann militären ikapp och Martin och Johan tillfångatogs.

Dagarna som följde blev som hämtade ur en terrorfylld mardröm, fyllda av psykiska och fysiska övergrepp från den etiopiska regeringens sida i form av skenavrättningar, ett tvång att iscensätta sitt eget arresterande på film och nekande av vård till Johans skadade arm i en het öken. Till slut fördes journalisterna till ett häkte, där de blev sittande i 28 dagar. Gång på gång fick de löfte om att bli frisläppta, men det hände aldrig. Efter dessa 28 dagar i häkte hamnade de i det mytomspunna fängelset Kality, varpå de inväntade sin dom.

För att klara av vistelsen i fängelset berättar han att de tog på sig sina journalistrustningar, där de försökte avskärma alla andra sinnen förutom just sina journalistiska. Martin skrev och antecknade allting som hände, med vetskapen om att de en dag skulle skriva en bok om sina erfarenheter. Johan, som nu förlorat sin kamera, var mer praktiskt lagd och klarade av fängelset med hjälp av mer tekniska eller händiga sysslor. Mellan de två växte sig så småningom en stark vänskap som hade stor betydelse för att de båda skulle klara av situationen. Trots sina olikheter – eller snarare tack vare dessa – höll de ihop under tiden i Kality och försökte i så stor utsträckning som möjligt betrakta situationen som ett journalistiskt jobb. ”Jag sa till Johan: <fan, det här är ju rätt unikt ändå>, och då undrade han: <ja, men hur ska vi ta oss härifrån då?>.”

Anklagade för terrorism, dömda till elva års fängelse och fast i en miljö vars regler varken följdes eller tillkännagavs, tvingades de utstå 438 dagar i Kality. Efter många om och men, och som en följd av den nådeansökan som skickats in, blev till slut de båda journalisterna frisläppta i september 2012. Berättelserna och människorna, journalistiken och politiken, har Martin och Johan nu skildrat i sin bok 438 dagar som släpptes i höst. Under året som gått har Martin och Johan arbetat med boken här i Sverige, och på ett sätt återigen suttit fängslade med sina upplevelser av Kality.

Fria

Hur var det att återuppleva allting igen när ni skrev boken?

”Ja, återuppleva är rätt ord. Det var skitjobbigt. Det var som att varje dag gå in i fängelset igen.”

Samtidigt fortsätter han att påpeka att, trots det slit och den möda som fanns med att skriva boken, gav själva processen en mening till tiden i Kality. På ett plan kunde Martin och Johan bearbeta allting för sig själva, men också belysa de problem som i dag råder i Etiopien och i det göra ett journalistiskt jobb av ett ”misslyckat reportage”.

Från arbetsprocessen med boken frågar jag om uttrycket ”save your shit”, som Martin och Johan sägs ha använt sig av under själva redigeringen av boken. Uttrycket är hämtat från ”Alex & Sigges” podcast, som de lyssnade flitigt på under sommaren. ”Den där podden kom i rättan tid, just när vi höll på och redigera”, säger Martin och skrattar. Med ”save your shit” menas att man sparar det man tycker om, till skillnad från uttrycket ”kill your darlings”. Martin säger att det hjälpte dem i valet kring huruvida de var för privata eller inte, och att de helt enkelt behöll det som kanske lät lite ”stört” för att vara så personliga som möjligt.

Vad händer nu? Delar sig historien nu? Kommer Martin och Johan fortsätta sina liv, medan allting är precis som det alltid varit i Etiopien? Trots de skriverier som hela händelsen orsakat har inte landet kommit någonstans när det gäller oljeutvinningen eller konflikten mellan militär och ONLF. Journalister sitter fortfarande fängslade i landet och kraven har bara blivit hårdare än tidigare. Enligt Etiopien finns det ju ingen konflikt.

”Jag kommer aldrig kunna släppa Etiopien. Varje gång jag borstar tänderna ser jag skotthålet i armen, Men så småningom kommer vi kunna börja se vad som är nu och vad som var då. Boken var då. Och nu är nu.” Nu är tiden inne för att rikta strålkastarna mot dem som är kvar. Martins och Johans historia om Etiopien är över, men historien om Etiopien och de fängslade journalister som fortfarande uthärdar misären lever kvar. Journalister som med en gemensam vilja att belysa sanningen, istället tystas ned och låses in för att sona sina ”brott”.

”Det gäller att hantera all uppmärksamhet. Vi vill rikta ljuset mot dem som är kvar, för det är många som går igenom långt mycket värre saker än vi har gjort.” Det är viktigt att folk fortsätter skriva, trots det förtryck som finns i landet, menar han. Jag frågar huruvida han tror att en journalist verkligen kan påverka ett samhälle, och han svarar bestämt: ”Jag tror absolut att en journalist har makten att påverka. Genom att väcka folks tankar kan man på så sätt förändra saker och ting, men det krävs såklart politiker för att något ska kunna ske. När det är dåligt är det viktigt att det finns folk som skriver om det och att det finns politiker som lyssnar.”

”Det finns en ung generation som ser igenom propagandan, som jag tror på”, poängterar han. Han klargör att sociala medier har gett upphov till att det bildats sprickor i muren och förhoppningsvis kommer muren en dag att rasera. Han hoppas också att oljebolagen kommer stoppa sin oljeutvinning tills de får klartecken att områdets befolkning lever under drägliga förhållanden. Tills den dagen är kommen gäller det att vi fortsätter att göra våra röster hörda.

För Martins del lär journalistiken behålla en central roll framöver. ”Det driv som fanns innan Kality finns kvar, och jag kommer fortsätta att resa och göra reportage i framtiden”, säger han. Fram till årsskiftet fortsätter Martin och Johans bokturné runtom i Sverige, men därefter hoppas Martin på att kunna fortsätta med sitt journalistiska yrke. Möjligtvis kommer han och Johan försöka sig på ännu ett reportage. ”Det var ju första gången vi jobbade tillsammans så det vore kul att kunna fullfölja ett uppdrag.” ”Ni fick ju en bra början”, påpekar jag, vilket framkallar skratt hos oss båda.

BWuYFj7IEAAjwOI

Mitt samtal med Martin är ett jag sent kommer glömma. Han är en oerhört inspirerande människa, som med sina kunskaper, goda värderingar och tankegångar är ett praktexempel på en bra journalist. I en värld där media tycks fokusera på att skildra journalistens egen prestation och glans, strävar Martin istället för att lyfta fram historien och det som verkligen är väsentligt.

Denna historia slutar där den började, vid en journalists vilja att belysa sanningen. Samtalet gav mig nya insikter om varför jag överhuvudtaget vill vara och är journalist. Att vara journalist är att berätta en historia – någon annans eller sin egen – och i och med det kunna skapa förändring. En förändring av den skit som faktiskt finns i världen. För att kunna göra detta måste vi öppna ögonen och se världen ur allas ögon, både ur jägarens och bytets och ur ängelns och djävulens. Det gäller att öppna ögonen och skriva, filma, fota, för att sedan kunna öppna andras ögon och på så sätt förändra den bild vi i skrivande stund betraktar. Det är då, och först då, som vi kan göra skillnad.

Lisa Svenhard, chefredaktör

Foto: 438dagar.se, pressbilder



Kategorier:DEBATT

Taggar:, , , , , , ,

3 replies

Trackbacks

  1. Cumulus in English: Martin Schibbye’s Gripping Tale of Capturing the Truth «

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: