Filmrecension: ”Hobbit del 2: Smaugs ödemark”

”Fantasy (i denna mening) är, tror jag, inte en lägre men en högre form av konst, faktiskt den mest nästan rena formen, och så (när uppnått) den mest potenta.” – J.R.R. Tolkien, 8 mars, 1939 föreläsning ”Fairy Stories”.

Tolkiens parentes ”(när uppnått)” är grunden i det uttalandet, erkännandet av hur svår genren är och hur sällsynt det är att fantasy blir riktigt bra. Du vet det när du ser det. Jag hittade inte denna kvalitet i ”En oväntad resa”, den första delen av Peter Jacksons jättetrilogi baserad på Tolkiens klassiker The Hobbit, men det ser man klart och tydligt i del två, ”Smaugs ödemark.” Mittenkapitels handling blir en halvtimme för lång, och den sista filmen delar upp berättelsen i tre stycken, vilket försvagade den, men oavsett – när vi kommer till Bilbo Baggins konfrontation med draken Smaug (uttryckt med utsökt hånfull ondska av Benedict Cumberbatch), har jobbet verkligen gjorts. De tematiska elementen är på plats, de känslomässiga spänningarna är mycket laddade, och allt börjar med en våg från eldutbrottet ur drakens mun, som kör över allt i sin väg.

Med undantag av en tillbakablick som visar Gandalf (Ian McKellen) och den landsflyende dvärgkungen Thorin Oakenshield (Richard Armitage) gå samman i en mörk och ölindränkt pub direkt ur Chaucers Canterbury Tales, plockar ”Smaugs ödesmark” upp där den förra filmen slutade, med Bilbo (Martin Freeman) och hans gäng av stökiga dvärgar på resa för att återta Lonely Mountain och dvärgarnas förlorade rike.

Bilbo lämnade motvilligt sitt bekväma hål i marken i Fylke i den första filmen, och har nu lämnats åt sitt öde. Han visar uppfinningsrikedom och hamnar i den ena jobbiga situationen efter den andra. Han har också fått den mystiska guldring som han fann i en goblintunnel. Den som verkar göra honom osynlig, den som ingen annan känner till, inte ännu i alla fall. Den kommer väl till hands. Gandalf försöker hålla ihop alla, men rider iväg på sin egen lilla resa för att hitta nekromanten (magikern) som gömmer sig.

Några ny gamla vänner dyker upp: creepy-eyed Legolas (Orlando Bloom) och Galadriel (Cate Blanchett). Det finns en ny karaktär, Tauriel (Evangeline Lilly), som dras till en av dvärgarna. Den romantiska triangel hon startar har ingenting att göra med själva storyn, men det är ändå trevligt att se Tauriel fungera som en problemlösare vid ett par tillfällen. Stephen Fry (”QI”) har en stor cameo som Master of Lake Town, en avskyvärd person som inte är speciellt populär bland sitt eget folk.

Jackson och hans team verkar ha mycket roligt när de skapar dessa tredimensionella världar, som överöser oss med olika stämningar, energier och personligheter. Några av bilderna är hisnande: den långa sjön svept i dimma med mystiska strukturer som stiger ur den, dimmiga mörka träd fyllda med skuggiga varelser, den eleganta vertikala fästningen med alverna. Den slutliga konfrontationen med draken, när den kommer, är värd att vänta på (även om det skulle ha varit trevligt om väntetiden inte hade varit fullt så lång). Drakens håla är underbar, ett böljande och ständigt skiftande landskap med mynt och guld. Det finns massor av grandiosa stunder: en gigantisk väv som faller från väggen i en porlande våg, små gångvägar över avgrunden, dvärgarnas uppenbara förundran över sina förfäders påhittighet och makt. Under hela filmen får du känslan att du verkligen är i en fantastisk och härlig värld.

Och ändå trots all pampighet, finns det också en sorts larvighet i Tolkiens bok – en ”vänta, vänta, är inte allt bara lite mycket?” Till exempel energin och det stereotypiskt brittiska, som ibland har gått förlorat i de andra filmerna. Men i den här filmen så gör man det väldigt bra. Tolkiens bok, även om den är seriös, är väldigt larvig stundtals vilket man inte ens är nära att känna i Sagan om ringen.

Det finns ett ögonblick innan spindelattacken som perfekt visar oss det övergripande syftet med Tolkiens fiktion. Bilbo bestiger ett av träden för att kika ut ur toppen av skogen och se hur mycket längre de måste gå. När han lyfter huvudet, är allt han kan se en matta av höstlöv som sprider sig nästan så långt ögat kan se, med blå fjärilar som flaxar omkring längs bladspetsarna. Solen lyser starkt, och för ett ögonblick är Bilbo överväldigad. Vi vet att det som händer därefter är hemskt och fruktansvärt. Men skönheten ska uppskattas, och hoberna, med sin kärlek till folklig natur och vackra färger vet detta och det gör även vi. De solljusdränkta gröna fälten i Fylke är långt borta från den här punkten i Bilbos berättelse, blott ett minne, men minnet ger Bilbo kraft. Det är värt att kämpa för – trots allt.

Simon Elfving

Fotokälla: filmvakt.se

Hobbit1



Kategorier:FILM & TV, KULTUR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: