Adam Pålsson om själfull musik, döende roller och att vara gubbig

De allra flesta känner igen Adam Pålsson som den ena halvan av kärleksduon Rasmus och Benjamin från TV-serien ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Vissa känner igen honom som frontfiguren i bandet År&Dar. Andra som den där intensiva kompositören Mozart i Dramatens uppsättning av ”Amadeus”.  Absolut senast tog han hem Elle-Galans pris som ”Årets Bäst Klädde Man”. En regnig förmiddag på Söder, fick Cumulus Lisa Svenhard träffa denna mångsidige filur över en fika på ll Café där ett samtal om musiken, skådespeleriet och livet i största allmänhet inleddes.

Vi börjar där allting började. Adam växte upp i Haninge, med sina två bröder och föräldrar, och så länge han kan minnas har musiken och skådespeleriet alltid gått hand i hand i hans liv. Efter ett år på Rytmus, bytte han till Södra Latins teaterlinje.  ”Det var väldigt mycket funk och jazz. Det var inte riktigt min stil, vilket jag inte riktigt blev respekterad för. Jag gillade inte att sitta och spela trummor till Toto-låtar.”

På Södra Latin fick han lite musikabstinens, varefter han startade sitt eget band År&Dar, tillsammans med en av musikkillarna på Södra Latin, Simon Ring. Sedan dess har fler musiker anslutit sig till bandet och i höstas släppte bandet sin allra första EP ”Du ligger med andra nu”. Jag undrar var intresset för musik kom ifrån, och Adam skildrar hur det förmodligen började redan när han som litet barn satt i sin mammas knä vid pianot och sjöng med.  Adam berättar lite om sina stora inspirationskällor från barndomen.

”Vi hade två skivor hemma. Det var en Bruce Springsteen-samling och en Louise Hoffsten-skiva.  Det var det enda som fanns i mitt hem. Mina föräldrar är 40-talister så vi hade ingen cd-spelare. En vän till familjen; Povel Ramel kom vid nåt tillfälle och signerade en skiva, som betydde jättemycket. Och Hoola Bandoola Band. Min morbror lurade i mig att min pappa inte var min pappa, utan att min mammas förra pojkvän som spelade i bandet var min pappa.”  Jag skrattar och frågar ifall han verkligen trodde på det, vilket Adam skrattande menar att han antagligen gjorde en gång i tiden.

Vi börjar prata om vad som är viktigaste med musik, det som Adam själv känner att han vill förmedla med sitt musicerande. ”Det viktiga är att det känns själfullt. Och på riktigt”, säger han tankfullt. Han fingrar på sitt glas, och drar handen genom det lockiga håret.

”Äkta?”, frågar jag.

”Ja, på något sätt. Men jag vet inte, för jag omformulerar det där hela tiden. Det måste finnas nåt. Det måste bränna till. Samtidigt kan jag bli trött på det också. Jag känner ibland: varför kan man inte bara skriva… man måste inte ha så jäkla höga krav på sig? Jag vet inte om det handlar om att jag tar sådan tid på mig eller om det handlar om att jag har så mycket annat för mig också. Eller om det handlar om att man inte har så många ämnen i sig samtidigt.” Adam pratar lugnt och avslappnat, medan han omsorgsfullt väljer sina ord, vilket tydligen även är fallet när han också skriver texter till År&Dar:s musik.

Med bandet År&Dar

Med bandet År&Dar

Skådespeleriet tog fart direkt efter studenten, då Adam började på scenskolan och sedan fortsatte sin karriär på olika teatrar runtom i Stockholm. Förra hösten sändes Jonas Gardells ”Torka Aldrig Tårar Utan Handskar” på SVT, som berättar historien kring de hiv-positiva homosexuella männen i 80-talets Stockholm. Adam spelade ena huvudkaraktären Rasmus.  Nu gestaltar han självaste Mozart på Dramaten, i uppsättningen av ”Amadeus” tillsammans med Johan Rabaeus.

”Hur gör du för att gå in i dessa roller?”

”Det är väldigt kul det där. På scenskolan slutade man vid tre-fyra, sen skulle man vi vid sjutiden spela föreställningar. Från klockan tre låg man på golvet, värmde upp och gjorde övningar, samtidigt som lärare skrek ”ÖH, HÖH”. Jag försökte hänga med i det där, men jag har alltid haft en känsla av att jag pajar min röst mer om jag håller på så.” Detta fortsatte även när han kom till Unga Klara, där han berättar att ensemblen värmde upp med afrikansk dans och yoga, samt genom att ligga och jucka på golvet eller gå ylandes som vargar på alla fyra. Personligen kunde inte Adam varken ta till sig det där eller förstå meningen med det, men erkänner att han gjorde det ändå. ”Jag och mitt dåliga samvete”, skrattar han.

Efter en tid fick han en roll på Momentteatern ute i Gubbängen, en friteatergrupp startad av en grupp killar på 90-talet som vid sin början blivit kallad ”Stockholms nästa Avantgarde”. ”Där kom jag ihåg att jag värmde upp på scenen, så kom de in och klappade händerna, hånade mig och sa ’Wow, här har vi någon som gått på scenskolan.’”

När han sedan kom till Dramaten berättar han hur detta fenomen förändrades ännu mer. Bara några sekunder innan det var dags att äntra scenen, stod stora kända skådespelare och pratade i telefon med sina barn, bara för att en sekund senare vara ute på scenen fullt insatta i sin roll. Adam menar att denna form av ”icke-uppvärmning” passar honom mycket mer, men att han behöver några minuter att bli varm i kläderna.  ”Men Jag behöver inte stå på alla fyra och intala mig själv att jag är Mozart”, tillägger han.

Denna övergång måste byggas på en stor skicklighet, då han senare berättar att han själv inte kan identifiera sig med Mozart. ”I brottstycken, visst. Men i det stora så kan jag inte det. Det betyder dock inte att jag inte tycker om honom väldigt mycket.” Rollen som Mozart är oerhört intensiv, och precis som hans karaktär Rasmus i ”Torka aldrig tårar utan handskar” möts karaktären av en tragisk död. Jag frågar Adam om detta, hur det känns att helt enkelt spela roller som dör. Han tycker han själv är en ganska positiv person och han förklarar varför sådana här roller är intressanta för honom.

”Då blir ju själva livet starkare på något sätt, blir mer dramatiskt. Jag tycker om det. När jag gjorde ”Torka aldrig tårar utan handskar, tänkte jag verkligen att jag ska göra allt för att inte göra den här rollen sentimental. Manuset var ju lite så, så jag gick emot det. En av mina vänner sa en gång till mig ’Adam du är den person i världen som jag har svårast att föreställa mig död’, hon kanske sa ’du och någon till’, men jag tog i alla fall åt mig det där. Man ska göra en person som är den absolut sista människan i världen som man kan föreställa sig död. Då blir det effektfullt.” Och visst blir det effektfullt, vilket vi ser tydliga exempel på i hans roll som den kärleksfulla och livsälskande Rasmus samt som den studsande och intensiva Amadeus.

Under intervjuns gång berättar han att han ofta får höra att han är gubbig. Jag undrar vad det beror på och han tänker efter en stund. ”Jag tror jag har ganska mycket rutiner för mig. Morgonrutiner för mig. Går upp och gör kaffe och det ska vara på ett visst sätt.” Han återkallar hur han redan tidigt efter gymnasiet brukade åka ut till sin mormors sommarhus. Han skrattar, och fortsätter berätta bakgrunden till sin ”gubbighet.”

”Men jag hör det ganska ofta ’fan vad gubbig du är, Adam’. Min brorsa är gubbig också. Jag och min brorsa bodde ihop ganska länge. Ofta på helgerna när alla var ute på klubb, så låg vi bredvid varandra i sängen och läste varsin bok. Ibland så gick vi upp och rökte i fönstret. Och då kände man som om man var 40 år redan. Tänk om vi skulle bo så här hela livet?”

Året sedan ”Torka aldrig tårar utan handskar” har minst sagt varit händelserikt, då just denna serie vunnit en stor mängd priser, väckt starka känslor och också lyft debatten kring hur hiv-positiva behandlades under 80-talet. För Adams egen del, har hans personliga liv inte förändrats särskilt mycket. Han berättar att han visserligen får ett stort antal inbjudningar till olika mingel nu för tiden, men att han oftast väljer att inte gå på dem.

”Jag minns när man gick på gymnasiet, man tror att sånt där ska bli kul.” Han har alltid ogillat sådana där tillställningar, och mycket hellre umgåtts med sina vänner på ett mer avslappnat vis. Livet efter TV-serien har i övrigt inte förändrats markant, förutom den uppmärksamhet som serien gav och som Adam tacksamt uppskattar. Eftersom han redan var på Dramaten innan och hade sitt band, har hans vardagsliv inte revolutionerats på något större sätt. ”Nu när det kommer inbjudningar för saker jag gjorde för över ett år sedan, tackar jag oftast nej. Då får jag nästan krupp. Jag tycker det är kul i fem minuter, sen tänker jag på vad jag ska göra härnäst.”

Adam vet inte exakt vad som kan komma att hända i framtiden. ”Det får förbli hemligt”, säger han, samtidigt som han medger att han i nuläget har en till pjäs att spela på Dramaten och att arbetet med andra EP:n till År&Dar är i full gång. ”Jag kommer aldrig att välja”, säger han, i valet kring huruvida musiken eller skådespeleriet spelar allra störst roll för honom. ”Samtidigt känner jag att jag hållit på ganska mycket med skådespeleriet, och då kanske borde satsa på musiken. Men kommer det en inbjudan från Dramaten kan jag inte tacka nej.” Han berättar att det tidvis kan vara svårt att kombinera musiken och skådespeleriet, men som sagt är båda konstformerna lika betydelsefulla för honom och han skulle inte välja bort någotdera.

Adam visar gång på gång hur allt han gör och allt han har gjort, föds ur en stor kärlek för att göra det som han själv brinner för. Han utstrålar en enorm värme, som är ren och skär inspiration. Vårt samtal präglas av en vänskaplig och avslappnad stämning, och stundvis tycks han glömma bort att det faktiskt är en intervju. Efter frågan kring vad han vill göra i framtiden, frågar han mig samma sak. När jag berättar om hur jag vill fortsätta med journalistiken, tipsar han mig om journalisten Cecilia Uddén som han tycker är fantastiskt bra. Likaså när vi diskuterar pjäsen ”Amadeus”, frågar han vad jag tyckte om den när jag själv såg den i höstas. På något sätt blir denna intervju mer av ett möte med Adam Pålsson, än enbart en intervju med Adam Pålsson.

När vi skiljs åt är vet jag att jag just träffat en person som kommer fortsätta att fängsla den svenska publiken med sin charm, talang och fantastiska ödmjukhet. I såväl sina texter och melodier som i skådespeleriet, kommer Adam talangfullt fortsätta med att försätta sin publik i ren och skär spänning på vad som komma skall. Detta är vi oerhört tacksamma för.

Lisa Svenhard

Foto: mitti/södermalmsnytt/sveriges radio/svt/elle

Amadeus Mozart

 Ett gäng korta med Adam:

Senast spelade låt: ”New York Groove av Kiss.”

Läser: ”Alltid flera böcker samtidigt, men just nu ”Mina dömmars stad”-serien av Per Anders Fogelström.”

Tittar på: ”Började kolla på ”Breaking Bad”, men fastnade inte. Såg dock filmen ”Återträffen”, väckte jävligt mycket känslor.”

”Årets Bäst Klädde Man”

Kaffe eller te? -”Både och, drack både te och kaffe i morse.”

Piano eller gitarr? – ”Piano, men jag ska bli bättre på gitarr.”

Håkan Hellström eller Bob Dylan? -”De är fantastiska båda två. Vill ju inte säga Bob Dylan för att vara taskig mot Håkan. Men Dylan är ju ändå något annat, en slags halvgud.”



Kategorier:FILM & TV, KULTUR, MUSIK

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: