Veckans Lärarporträtt: Eugenia Karlsson – ”Det första svenska ord jag lärde mig var ormbunke”

Eugenia RED

  Namn: Eugenia  Karlsson

  Ålder: 55 år

  Familj: Gift, son som är 19

  Bor: Örby, söde om stan

  Yrke: Gymnasielärare på BF-programmet

 

 

 

 

I tio års tid har ljudet från hennes vassa klackar ekat i korridoren på sjätte våningen. I tio års tid har barn- och fritidselever fått uppleva hennes verkliga entusiasm inför att lära ut. I tio års tid har elever fått känna på den kärlek och värme som strömmar ur denna, enligt mig, fantastiska kvinna. Men det är bara elever på BF-programmet som fått lära känna henne ordentligt. Det ska det bli ändring på, tyckte jag, och satte mig ner för att samtala med Eugenia Karlsson om kommunism, skådespelardrömmar och den kärlek hon hyser till såväl sitt jobb som sina elever.

När jag tar de sista ansträngande trappstegen upp till sjätte våningen möts jag av en otrolig aktivitet i den ofta tysta och lugna korridoren. Jag slår mig ner och väntar på mitt intervjuoffer. Lite stressad, men ändå med ett leende på läpparna visar Eugenia mig in i ett litet pentry och frågor om jag vill ha kaffe. Munnen går i ett när hon står och fixar kaffe i det lilla köket men till slut sätter hon sig ner mittemot mig och vi kastas rakt in i hur hennes uppväxt i dåvarande kommunistiska Sovjetunionen var.

Hon vill börja med att understryka att man inte tänkte på att Ryssland var ett kommunistiskt styrt land. ”Vi hade kul” säger hon och börjar berätta om sina ungdomsår först som pionjär, medlem i en kommunistisk barnorganisation, och sen som väldigt aktiv medlem i ett kommunistiskt förbund för studerande ungdomar, Komsomol. ”Jag var väldigt idealistiskt inställd och trodde mycket på solidaritet, broderskap och jämlikhet, säger hon. Det låg i uppfostran, att tro på dessa tre ord och det var nog därför jag såg det som så viktigt att vara politiskt aktiv. Det var väldigt uppriktigt, hjärtligt och inte… eller det kanske var hjärntvätt men samtidigt trodde jag på de idealen.”

Jag frågar om det var väldigt strikt och hon nickar innan jag ens hunnit ställa klart min fråga. Hon berättar om hur hon som 20-årig, ung kommunist fick åka på sin första utlandsresa och innan blev instruerad i hur man i ett kapitalistiskt land måste titta på sina kompisar, vad de gör och vad de säger. ”Kanske var det första gången jag uppfattade att det var något fel och den starka känslan har jag fortfarande, att det är någonting som inte är rätt, som inte är korrekt med att man måste spionera på sina kamrater”, säger hon med en bekymrad min. Eugenia berättar att det senare kom fram att alla som åkt på resan blivit tillsagda att ha koll på vad de andra gjorde och sa. Efter det började hon tänka att det är något dubbelmoraliskt med att leva efter solidaritet, broderskap och jämlikhet och samtidigt vara tvungen att spionera på sina kompisar.

Trots detta hade hon en lycklig barndom och roliga tonår och jag tycker att det låter som en vanlig svensk tonårings tillvaro.

Vad hade du för framtidsdrömmar? frågar jag, och hon börjar genast berätta om att hon som tretton-, fjorton- och femtonåring bara hade en enda dröm och det var att bli skådespelerska. Jag ser att hon blir glad av frågan och hon förklarar för mig att hon hade börjat förbereda alla intagningsprov till scenskolan. Men hon sökte aldrig scenskolan utan blev lärare istället. Jag hade precis tänkt ställa frågan om hur hon kom in på läraryrket men kom av mig och hon fortsätter själv att berätta om hur hon började plugga pedagogik på pedagogiska institutionen i Sankt Petersburg. ”Jag har alltid tyckt om barn, att umgås med barn och tyckt att det är väldigt intressant med förskoleåldersinriktad psykologi.” Det var i just förskoleåldersinriktad psykologi och pedagogik som hon fick sin lärarexamen och det innebär att hon utbildar blivande förskolelärare.

Det var under en middag som hon träffade sin svenske blivande make, de blev blixtförälskade och under två år hade de ett distansförhållande, hon bodde kvar i Sankt Petersburg och han bodde i Sverige ”men han kom och hälsade på en gång i månaden ungefär”. Efter att de gift sig och hon blivit med barn flyttade hon till Sverige. Hon berättar att hon upplevde det som jobbigt att flytta till Stockholm, att lämna sin älskade hemstad, sina vänner och sin familj och flytta till ett nytt land och börja om och bygga upp en egen familj. ”De första åren i Sverige kände jag en fysisk smärta att inte få bo i Sankt Petersburg, det är en underbar stad, så vacker och staden har en så speciell atmosfär.” Det har självklart lagt sig nu och Eugenia säger att hon älskar Stockholm också, det finns ingen plats som liknar den här staden på hela jorden. Hon fortsätter att berätta om sin flytt till Sverige, om hur hon blev stormförtjust i människorna här, i strukturen som finns i detta land. När hon kom till Sverige började hon plugga på Linköpings universitet. Hennes betyg från hemlandet gjordes om till svenska betyg och hon fick plugga in tre år på universitetet och utexaminerades sedan som gymnasielärare i barn- och fritidsämnen, vilket hon fortfarande jobbar med.

Jag blir lite nyfiken på hur det var att lära sig svenska, med tanke på att ryska för en svensk är helt oförståeligt. Eugenia börjar vifta med armarna och utbrister direkt ”ojojoj, det var svårt, mycket svårt”. Jag blir lite nyfiken på vad det första ord hon lärde sig var, hon börjar fnittra och svarar ”ormbunke” Jag börjar också skratta när hon målande förklarar hur hon under en skogspromenad fick syn på växten och pekade och ville veta vad den hette. ”Sen försökte vi plantera ormbunke på gården och i en kruka men det gick faktiskt inte, jag vet inte varför.”

Jag vill veta vad det är som är så roligt med hennes yrke och hon säger att det är fantastiskt att vara lärare, ”den dagliga kontakten med ungdomar och barn ger en otrolig stimulans”, utbrister hon med ett stort leende på läpparna. ”Det är lite skådespeleri också, man får stå där framme och undervisa, det är som att stå på en scen och spela”, fortsätter hon. Att stå inför en klass och få eleverna att lyssna och ge dem motivation och väcka deras intresse oavsett om de är glada, ledsna, trötta eller pratiga ser hon som en utmaning och det är det som är roligt. De ska tycka att det är kul, de ska känna att det är roligt att bli barnskötare eller pedagoger.

Eugenia älskar sina elever och jag blir nyfiken på att veta hur en perfekt lektion ser ut enligt henne. Alla ska vara på hugget och diskutera, samarbeta, vara där (om de inte är sjuka) och det ska pågå en dialog mellan eleverna och läraren, hon vill se att det brinner av entusiasm i allas ögon. Hon nämner också att lektionen gärna ska innehålla pedagogiska hjälpmedel, en PowerPoint kanske. Den visuella biten är viktig för henne, det lärde hon sig när hon pluggade pedagogik hemma i Sankt Petersburg.

I tio år har Eugenia jobbat på Åva, innan dess jobbade hon som förskolelärare och undervisade i diverse ämnen. Hon tycker att Åva gymnasium är en fantastisk skola. De första åren gick hon genom de kvällstomma korridorerna och tänkte ”vad har jag gjort för att hamna på en sån här bra plats”. Det tänker hon fortfarande och jag tror att Åvas elever vill ha henne kvar här i minst tio år tid. Efter det är du värd att fullt ut ägna dina dagar åt att läsa, lyssna på klassisk musik och ta långa promenader i sommargården, Eugenia!

 

Favoriter:

Låt: Besa me mucho

Bok: Hundra år av ensamhet, Mästaren och Margarita, Sibylla

Mat: Rysk Peljmeni (ungefär som ravioli)

Plats: Sommargården i Sankt Petersburg

 

Ellen Mattisson Kittel

 

 



Kategorier:VECKANS LÄRARPORTRÄTT

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: