Cumulus möter: Gunilla Röör – ”Jag är ingenting utan språket!”

Att vara skådespelare, stå längst fram på en scen och med perfekt tajming framföra en replik, en mening, en rad av sammanlänkade ord som tillsammans har en mening, ett budskap. Orden berättar något, orden behövs för att sätta allting i ett sammanhang. Cumulus har träffat skådespelaren, regissören, radioprataren, professorn och ordälskaren Gunilla Röör som berättar om sin skoltid, sitt yrke och sitt förhållande till det svenska språket och just – orden.

Det är en regnig måndagförmiddag när jag träffar Gunilla Röör vid Mariatorget på Södermalm. Vi slår oss ner på ett närliggande fik, beställer kaffe och kastar oss sen rakt in i ett samtal om hennes gymnasietid. ”Jag visste inte vad jag ville med livet, jag tänker mycket på er och jag tycker att ni ska veta så mycket om vad ni vill bli och ni ska hålla på och räkna högskolepoäng och sådär, det behövde inte jag på samma sätt.” Hon testade lite olika program, barn- och fritid, samhälle och humanistisk linje, innan hon till slut hamnade på det som kallades tvåårig social linje. ”Det var väl typ en skräplinje men man läste alla grundämnen plus kontorsämnen, du vet, skriva på maskin och sådär.” I klassen var hon den som kunde umgås med alla, ”både de tuffa brudarna, de snygga killarna och de som var lite illa ute kunde jag vara med”. Hon ville att alla skulle må bra och hon kan medge att det kanske ledde till att hon själv blev lite ensam, utan någon riktig bästis.

Under gymnasietiden fanns inga drömmar om att bli skådespelare, det var snarare dans som lockade. ”Jag älskar att dansa, det har jag alltid gjort men man märker tidigt om man har en danskropp eller inte, och det hade inte jag.” Man kan ju fråga sig hur hon kom in på teaterspåret om det inte fanns några sådana drömmar. Efter gymnasiet började hon på socialhögskolan med en stark vilja att hjälpa till och göra en god gärning i samhället, jobba med barn och ungdomar. ”På socialhögskolan var alla så mycket äldre än mig och de hade redan stor erfarenhet, kanske hade jobbat med knarkare och så men det hade ju inte jag. Så jag hoppade av och fick det som nu kallas för ungdomsdepression, men det visste man inte att det hette då.” Gunilla började jobba hårt och så småningom hade hon tjänat ihop tillräckligt med pengar för att åka till USA, ”man kan säga att det blev min skola, jag såg allt och blev helt plötsligt politiskt medveten när jag såg hur ett kapitalistiskt styrt samhälle kunde fungera”. Gunilla uppmanar dock inga unga flickor att göra en sådan resa ensam ”men det var andra tider, man kände inte till att människan kunde vara så ond då”.

Vi hoppar vidare i historien om Gunillas liv, för jag vill höra om hur skådespelardrömmarna växte fram. Gunilla började jobba på en fritidsgård där ungdomar mest satt och hängde. När hon såg hur ett gäng tjejer satt och tittade på några pingisspelande killar hela kvällarna väcktes en lust att ta tag i tjejerna. Hon frågade vad de ville göra och efter mycket om och men började tjejerna att berätta om sina egna liv. Plötsligt fick hon en idé: ”Kan vi inte spela upp det här som ni berättar, lyfta upp det på golvet och göra något av det? Det är ju fantastiska saker som ni berättar.” I och med att Gunilla började spela teater med de unga flickorna var hon tvungen att börja gå kurser för att få sig lite kunskap om skådespeleri. Det väcktes en skaparlust i henne och först tänkte hon att det var dramapedagog hon skulle bli, men det fanns inga sådana utbildningar så det var tvunget att bli en teaterutbildning.

Efter fem försök och lite hjälp från en äldre skådespelare kom hon in på scenskolan. ”Det var en fruktansvärd lycka, helt fantastiskt!” Den gången hon slutligen kom in på scenskolan hade hon jobbat tillsammans med en kompis som också sökte ”och det vill jag säga till alla unga, man måste faktiskt tro på sig själv, det är inte massa vuxna som ska komma och tala om för en hur man ska göra, jag och den här kompisen hjälpte varandra jättemycket”. När Gunilla beskriver tiden på scenskolan gör hon det med en viss skepsis i rösten. ”När man har kämpat så länge för något har man skyhöga förväntningar, men det var tufft, ojämna klasser och så”. Bitvis var det roligt och bitvis kunde det ha varit högre krav men hon är tydlig med att hon lärde sig mycket. Det viktigaste hon lärde sig var det här med att fungera i en grupp. ”Är man skådespelare jobbar man alltid i en ensemble, självklart är man en egen individ men man jobbar alltid i grupp, teater är kollektiv konst.”

Utöver yrket som skådespelare är Gunilla professor i scenisk gestaltning och jobbar med elever för att de ska utvecklas framför kameran, inte på scen. ”Det är verkligen jättekul, framförallt att möta den nya generationen. Ju äldre jag blir desto roligare blir det att jobba med unga.” Hon säger att hon tycker att det är roligt att se att det finns samma sorts driv och vilja att skapa hos oss, som tillhör den nya generationen, som det fanns hos hennes generation. ”Dessutom är ni unga så framme när det gäller teknik och det digitala, det får jag kämpa med, ni har såna skills.” Hon tycker att det viktigaste med hennes arbete som professor är att hjälpa unga att få ut den känslan och det budskap som visserligen oftast finns, men sitter långt inne, ”de har ju inte så mycket erfarenhet men jag hjälper dem att få djup i berättandet”.

Vad är det då som är så roligt med skådespelaryrket? Gunilla är snabb på att svara på den frågan, och det är den enorma variationen. ”Jag kan aldrig gå till mitt jobb och göra det jag gjorde igår eller i förrgår, det är hela tiden nya omständigheter som jag måste sätta mig in i.” Inte nog med att hon jobbar som skådespelare och professor, hon är också regissör och nyligen regisserade hon en pjäs på Stockholms stadsteater. Gunilla förklarar hur rollen som regissör skiljer sig från rollen som skådespelare. ”Det är lite grann som skillnaden mellan att vara hästen och rida hästen. När jag regisserar tar jag kontroll över hästen, när jag spelar är jag den.” När jag frågar henne om vilket som är roligast följer en lång tystnad. ”Vilken svår fråga… Jag tycker så mycket om att spela och på något sätt är jag nu på höjden av min förmåga, jag kan en massa. Sen vet jag inte hur länge jag håller mig pigg, men det är också roligt att ta ansvar över pjäsen och regissera.”

Gunilla jobbar på en teater, gör film, leder ett radioprogram och överallt använder hon ord och språket. Vad har hon då själv för förhållande till språket och orden?  ”Jag älskar språket, jag är ju ingenting utan språket.” Hon testade att gå på en teaterskola i England och trots att hon är bra på engelska var det svårt att hitta det emotionella när hon inte pratade sitt modersmål. ”Man har alltid lättare att uttrycka sig på sitt modersmål.” Hon älskar språket, läser mycket poesi och älskade svenska som ämne i skolan, var bra på att skriva uppsatser. ”Däremot var jag katastrofal i matte, men det behövde jag ju inte för jag skulle jobba med språket och inte matte.” Jag och Gunilla svävar ut i ett långt resonemang och dagens samhälle där allt bygger på kunskaper inom matematik, man tar inte riktigt hänsyn till andra kvaliteter i skolan till exempel.

För några år sedan såg jag Gunilla spela en två timmar lång monolog på Stadsteatern, helt ensam på scen med hur mycket text som helst som hon bara rabblade ur sig. Hur är det ens möjligt undrade jag. ”Att lära sig texten är en del av skådespelaryrket, i just den rollen tog jag mig friheten att leka med orden, jag åkte upp och ner i rösten och modellerade med språket på ett sätt som jag aldrig brukar göra.” För att komma ihåg ord hängde hon upp dem på vissa röstlägen och gester. ”Herregud, så mycket som jag jobbade med den texten har jag aldrig gjort tidigare.”

Eftersom Gunilla trots allt jobbat som skådespelare större delen av sitt liv måste man ju fråga om hennes bästa tips för muntlig framställning. ”Det viktigaste är förberedelsen, hur man jobbar hemma innan. Kan man sitt material innan och inte behöver titta ner i pappret hela tiden så är det mycket lättare, bra också att använda sig av ett hjälpmedel, kanske stolpar eller PowerPoint eller något.” Det viktigaste enligt Gunilla är trots allt publikkontakten, ögonkontakten. ”Välj någon i rummet som ser sympatisk ut och tala till den, ta tre personer i tre olika riktningar och du har kontakt med alla.” Hur är det med nervositet då, om man blir jättenervig? ”Förberedelser, kan man sin text bli man mindre nervös, det tror i alla fall jag. Andningen är också otroligt viktig när det gäller nervositet, men också för att rösten inte ska ligga så högt. Andas med magen.” Det sista tipset Gunilla kan ge är att våga skratta om det inte bli perfekt, det behöver nämligen inte bli perfekt.

Hur ställer sig en skapande person till att man har tagit bort nästan all form av estetisk verksamhet i dagens skola. Jag ser direkt på Gunilla att hon blir upprörd och hon tycker att det är en fruktansvärd skandal. Hon hoppas att vi som är lite äldre har fått stimulans från annat håll och att det är de som nu är barn som man måste oroa sig över. ”Att uttrycka sig på annat sätt, måla, dansa, röra sig över huvud taget, ja men allt kreativt som inte bara är inlärning, det är lika viktigt som allt annat i skolan.” Gunilla menar att man måste lära sig med hela kroppen, inte bara med huvudet.

Jag avslutar min intervju med den otroligt karismatiska och varma Gunilla Röör med att fråga henne om vilket som enligt henne är svenskans vackraste ord. ”Jag brukar tänka att om jag skulle tatuera mig någon gång, skulle den sitta där man inte ser den men det skulle stå Jack, det heter min son.”

Ellen Mattisson Kittel

 



Kategorier:FILM & TV, KULTUR

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: