När träningshetsen inte ens undgår barnen

För en tid sen satt jag på bussen på väg hem från skolan. Jag tillbringar mycket tid på diverse busslinjer och har då nästan överdrivet mycket tid att ägna åt tankar om lite allt möjligt. Vissa dagar då jag är vid gott mod, som denna alldeles för vanliga onsdag, tänker jag mycket på roliga saker. Jag kan ägna mina en och en halv timme åt fullständigt betydelselösa tankar som hur jag ska planera den kommande storstädningen av mitt rum eller vilken serie på Netflix jag ska klämma när jag är klar med ”Breaking Bad”.

När jag kommit halvvägs på min pilgrimsfärd hem till Sollentuna, kliver ett gäng flickor på bussen, alla i samma ålder, kan de ha varit 10-11 år? Flickorna ser vid första anblicken helt normala ut, små söta tjejer med långt hår och söta smilgropar. Över axeln har samtliga en knallfärgad ryggsäck och i handen en påse från Hollister som pryds av en bild på en sjukt vältränad och het kille. Jag granskar de små flickorna med ett leende på läpparna, det var inte längesen jag var så liten. Tänka sig, vad de har mycket framför sig. De har de jobbigaste, roligaste, gråtigaste, tråkigaste, vildaste och mest ångestfyllda åren framför sig, de ska hinna klampa högt i trappan, smälla hårt i dörren och skrika håll käften till sina föräldrar i ren frustration innan de befinner sig där jag är nu. Mina tankar har just övergått i åldersångest, jag känner mig gammal, trots mina blygsamma nyligen 18 år fyllda, när jag ser vad tjejerna har på sig.

Framför mig står nu fem stycken söta tjejer som är pinnsmala, outvecklade och inte ens lite förpubertala, de är barn och de är redan slavar under vår tids kroppsideal. Dessa små rara flickor som förmodligen fortfarande smygleker med Barbies, har på sig snortighta träningsbyxor, tighta linnen och sport-behåar i kulörta färger över sina platta bröstkorgar. Jag tar ur mitt headset och tjyvlyssnar på vad de säger. Jag stelnar till när jag inser att de står och pratar om att de ska köra intervallpass, squats, situps 3×50, utfall och plankan. Men flickor, ni ska vara ute och busa, kasta vattenballonger och bygga kojor, använda alla era pengar till att köpa godis och smygdricka energidricka bakom en fallfärdig busskur. Detta har jag lust att med lite för vass stämma deklarera till de små flickorna och till alla andra mycket unga pojkar och flickor också för den delen.

Inte nog med det, en av mina närmsta kompisar hörde lika unga flickor som stod och pratade om BMI i omklädningsrummet i simhallen. Spinkiga flickor jämförde sina smala lemmar. ”Kolla mina lår, så sjukt feta, jag måste gå ner i vikt”. Flickor som är 12 år gamla ska inte ens kunna se på sina kroppar på det sättet. Vadå BMI? Body Mass Index är inte något man kan räkna ut när man inte ännu vuxit färdigt.

Idealet att vara smal som en strumpsticka är såååå 2011 och har ersatts av att alla kvinnor ska vara vältränade. Strong is the new skinny. Ortorexi är den nya anorexin. Med vältränad menas inte att man ska vara vid god kondition, orka vara aktiv och kunna lyfta tunga saker, numera är man inte vältränad om man inte har synliga muskler och kan visa dem genom lättklädda bilder på sociala medier som följs av ett tiotal hashtags, den ena värre en den andra: ”jagharviljan”, ”cleaneating”, ”aldrigvila” och min personliga icke-favorit ”minresaräknas”.

Självklart ska vi uppmuntra alla till att vara aktiva, det är bra att motionera, men varför måste allt gå till sån förbannad överdrift. Varför kan inte jag få känna mig nöjd över att jag sprungit 6 km? Varför ska jag känna ångest när jag öppnar Instagram och bilder på proteinshakear, vältränade magar och packade träningsväskor fullständigt tagit över mitt flöde. Hade jag sagt till mitt elvaåriga, mulliga – men mycket lyckliga – jag att om några år kommer du att ha ångest för att du sitter på golvet i ditt rum och hetsskriver en uppsats och dricker alldeles för många och starka koppar kaffe för att kunna hålla ögonen öppna istället för att hurtigt vara ute och slita i snålblåsten i ett svampdoftande elljusspår, skulle jag bara ha tittat upp och med en suck uttryckt ”är du dum i huvudet eller?”.

Vems fel är det? Visst är det mitt fel och mina vänners fel. Min generations unga kvinnor som skapar fitspo-konton på Instagram och lägger ut bilder på proteinshakear, kvargburkar och Celsius-drickor. De unga flickorna som vi hör på bussen och i omklädningsrummet ser upp till oss och det är upp till oss att förändra och vi måste skynda oss innan träningshetsen och viljan att alltid vara perfekt når ännu yngre offer.

träningshets

Ellen Kittel



Kategorier:VECKANS KRÖNIKA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: