”Jag pratar hellre om ICA-Stig än om framtiden”

”Det är ju inte långt kvar nu. Härligt att ta studenten, vad ska du göra när du är klar med skolan?” säger personen som står framför mig. Hen har ett leende på läpparna och ögonen skiner. Jag vet inte om det är så att hen är genuint intresserad av vad jag ska göra med min framtid eller om det bara är en artighetsfras, typ att istället för att prata om vädret kan vi prata om min framtid. Men jag pratar hellre om vädret, jag pratar hellre om grekiska filosofer eller om Neil Armstrongs månlandning eller om hur Loa Falkman axlar rollen som ICA-Stig. Jag pratar hellre om vad som helst annat än min framtid.

Jag har snart gått i skolan i tretton år. Det är så fruktansvärt lång tid, det är ju lika länge som man har ett barn innan barnet blir tonåring. Jag har alltid vetat vad som ska hända när sommarlovet är slut, alltid vetat att jag har en skola att komma tillbaka till. I början av terminen kommer det att vara spännande, nya ämnen och ett sug efter att lära sig saker efter att ha sovit, solat, badat och ätit glass i två månader. Jag har vetat att det suget efter kunskap kommer att ha ebbat ut redan innan det är dags att ställa upp klassen för det årliga skolfotot – men det har ändå känts tryggt.

Ni förstår, va? Man har liksom alltid vetat vad som händer efter det där sommarlovet som i juni känns så oändligt långt men som i augusti har rusat förbi i en väldig fart.

Den femte juni tar Åvas treor studenten och jag är en av dem. En av dem som kommer att stå där och hoppa med studentmössan i högsta hugg och med hes stämma skrika ”För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, fy fan vad vi är bra” och det känns så vansinnigt. Det var ju nyss som vi med pirr i magen blev uppropade i skolans aula, det var nyss vi hade namnrunda för att lära oss namnen på de nya människor som vi skulle dela tre hela skolår tillsammans med, det var nyss vi fick våra första betyg enligt den nya betygsskalan och inte riktigt förstod hur det fungerade, det var nyss vi stod i matsalskön och försynt släppte förbi ett gäng högljudda treor utan att protestera, det var nyss vi avundsjukt tittade på avgångseleverna och tänkte ”det är så lång tid kvar tills det är vår tur”.

Det är helt klart med blandade känslor jag tänker på det som komma skall om bara några månader. Det är en obeskrivlig lycka blandat med så mycket vemod. För när baksmällan efter en blöt studentnatt som slutat med alldeles för många drinkar kommer, börjar det riktiga livet för oss. Vi kommer aldrig mer att ha en lärare som ger oss uppgifter med tydliga instruktioner där det står vad vi ska göra, hur vi ska göra och vad som är viktigt att få med för att täcka in alla bedömningspunkter. Vi måste göra allt själva, det är inget mer daltande.

Jag är övertygad om att det kommer att gå bra för de flesta och att vi kommer att klara livet galant, att vi kommer ha medgång men också stöta på en del motgångar. Men vi kanske inte behöver tänka på det nu, vi kanske bara kan få carpa de här månaderna som vi har kvar och njuta av de långa dagarna, de halvskabbiga luncherna och gymnasiearbetesångesten och ta tag i framtiden och livet efter studenten sen.

Så en vädjan till allmänheten, vill ni vara artiga och trevliga, prata om vädret, Platon eller Sokrates, Loa Falkman som ICA-Stig eller månlandningen och lämna frågan om framtidplanerna till ett senare tillfälle, när hela studentgrejen hunnit smälta in.

Ellen Kittel

 my-plan-for-the-future



Kategorier:VECKANS KRÖNIKA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: