“We’re flying through space on an aircraft called earth”

IMG_8124

Applåderna dånar när Tom Henricks kliver in i aulan på Åva gymnasium. Han bär stolt upp jackan med NASA:s symbol och ser nästan smått nervös ut när han möter hundratals blickar fyllda av ren fascination. En livs levande astronaut. Det är svårt att ta in att hans fysiska varelse faktiskt har varit ute i rymden. En hel värld härifrån. Allas barndomsdrömmar väcks till liv, och när han avslutar hela föredraget med “I’ll see you on Mars” känns det som att vi redan är halvvägs där.

Vi blev förvarnade innan att astronauter inte är särskilt förberedda föreläsare, men Mr. Henricks slår allt och alla. Han är en fantastiskt inspirerande person och det svider när vi behöver titta ner i anteckningsblocket istället för på honom. Vi intalar oss själva att vår omedvetenhet gör att vi upplever allting som mer fängslande, och vår kreativitet får sig ett rejält uppåttjack när vi ser de hisnande, autentiska fotona av jorden och rymden. Det är helt otroligt.

Det hela börjar med att han startar en film som visar starten och landningen på en av hans rymdresor. Han förklarar hur ett objekt måste uppnå en fart av 8 km/s för att kunna ta sig ifrån jordens gravitation. En av de starkaste tornados som någonsin uppmätts uppnådde en hastighet av 110 m/s, så ni kan ju föreställa er.

Ett invecklat arbete
Men till dig som tror att du kan bestämma dig för att plötsligt en dag åka ut i rymden – glöm det. Det krävs många timmars förberedelse och träning. I cockpiten endast på ett rymdskepp finns det 2000 knappar, det tar sex månader enbart att lära sig deras funktioner, och sex månader till att lära sig vad du ska göra om någon av dem inte fungerar.

Utnyttjandet av varje vrå
Efter en föreläsning där alla har suttit som stilla ljus övergår mikrofonen till natureleverna i årskurs två. Det här är deras stund, de ska få prata direkt till en astronaut. Den första frågan som ställs handlar om klaustrofobi, och hur det kändes att vara i ett så litet utrymme under en så lång tid, varvid han svarar att det faktiskt inte var så farligt. Det finns ju ingen gravitation och de kan röra sig över hela utrymmet. Han föreslår att vi ska ta aulan som ett exempel, den är enligt vår uppfattning fullsatt men egentligen skulle det få plats en hel publik ovanför oss om tyngdkraften försvann.

Kampen att kunna sova
Frågan efter det handlar om hur det går till att sova uppe i rymden, och vi får reda på vilken utmaning det är att faktiskt få för lite sömn. Henricks förklarar hur man inte kan ligga ner på grund av den icke-existerande gravitationen, och att man därför måste spänna fast sig vid sitt säte så bekvämt man kan. Föreställ dig hur konstigt det skulle vara att flyta runt sovandes. En negativ bieffekt av att sova i rymden är ryggsmärta. Om vi tänker oss att när vi vanligtvis sover sträcks ryggraden ut ca 1 cm, och under dagen trycks ryggraden ihop igen som ett resultat av jordens tyngdkraft. Men när man är i rymden kan man aldrig tryckas ihop, för det finns ingen kraft som drar dig nedåt. Det är hellre aldrig riktigt natt, de kretsar kring jorden var 90:e minut, och hinner uppleva 16 soluppgångar under 24 timmar. Tom berättar att han verkligen uppskattar sin chans att få vara i rymden och kommer genast med en av sina många inspirerande meningar: “But we’re all astronauts, flying through space on an aircraft called earth, and the only thing that protects us is the thin atmosphere.’’


aa


Lätta på pressen i rymden
Vi går vidare och nästa fråga skiljer sig en aning från de andra: Vad är det roligaste som har hänt när du var i rymden? Att det är stressigt och att man är under press är det ingen som ifrågasätter och man använder ofta humor för att lätta på stämningen. Det är en händelse som han särskilt kommer ihåg. Han skulle styra runt rymdskeppet och skojade att han inte visste om han skulle dra spaken upp eller ner. Ni kan föreställa er reaktionen från hans kollegor.

En NA-elev undrar om alla kan bli astronauter och han svarar att det gäller att ta examen från gymnasiet, och universitet är andra steget, och man kan ha utbildat sig till ingenjör, matematiker och fysiker. Men ibland krävs det personer som inte tänker så logiskt. Och snart kommer det att behövas konstnärer, musiker och poeter som kan uttrycka sig själva och dela rymden. Han får fram att vi inte ska snöa in oss på utbildningen och fortsätter med: ‘’Pursue what you have a passion for, if you want to be in space you’ll be a possible canditate.”

Nästa fråga lyfter fram Tom Henricks resa, som nästan liknar en askungesaga. Varför blev han astronaut? Och han berättar om hur han växte upp i en liten familj på en bondgård, i en liten stad och att ingen i hans familj hade gått på universitet. Först ville han bli pilot, och utbildade sig vid Craig Air Force Base, i Selma, Alabama. Vid 25 års ålder sökte NASA efter rymdpiloter, och det verkade som något han kunde bli. Han önskar att han hade drömt om att bli astronaut tidigare och avslutar med uppmaningen: ‘’Dream big now, pursue your dreams now!’’

Tom H

En personlig pratstund med Tom Henricks
Efter frågorna får naturklasserna möjligheten att visa upp sina fysikarbeten för honom. Vi går tysta efter och lyssnar på vad de säger. Men vi känner att våra anteckningar är otillräckliga och en intervju är precis vad vi skulle behöva. Efter mycket irrande i Åvas trappor har vi fått chansen, en enskild intervju med den enda astronaut som satt sin fot på detta betongrymdskepp.

-Hur kändes det när du fick reda att du skulle åka ut i rymden för första gången?
Mr. Henricks behöver ingen betänketid, han har svaret på tungan och vi är redo. Han berättar att det var väldigt länge sedan. Han var på semester med sin fru och sina två små barn när telefonen ringde, ifrån NASA. De informerade honom att han blivit utvald att bli en astronaut. En dröm blev plötsligt sanning. Han var tvungen att nypa sig i armen för att förstå att det var verklighet. ‘’Was that really the call for me? Or is that somebody playing a terrible joke? It was life changing”, säger han och ler.

Hur kändes det att komma hem igen ifrån första resan ni gjorde?
‘’Emotionally or physically?’’. Självfallet ville vi veta båda och Mr. Henricks beskriver för oss att man känner sig mycket tung när man kommer tillbaka från sin resa. Man känner sig också väldigt trött och hungrig. “You would be wanting some earth food.”

space

Fortsättningsvis berättar han att man självklart saknar sin familj. “When you’re in space, it becomes your reality”, förklarar Henricks. Jorden ser ut som en trevlig plats att besöka men det ser inte ut som ens hem, eftersom man aldrig har sett Jorden från det perspektivet. Han talar om för oss att när de var i rymden var de så bekväma med att bo där och gjorde ett så bra arbete, att de ville stanna en vecka till trots att uppdraget redan varat i 18 dagar. Det som händer med de flesta astronauterna när de kommer hem är att verkligheten börjar på en gång igen. Räkningar ska betalas, huset och bilen kräver underhåll och vardagen kommer snabbt tillbaka. Och just då drömmer man om att vara tillbaka i rymden. “When we’re in space, we dream of being on earth. And when we’re back on earth we dream of being in space.”

Hur skulle du känna dig om dina barn sa att de skulle vilja åka ut till rymden?
En känslig fråga kanske, men Mr. Henricks förklarar lättsamt att han önskar att hans barn ville åka. Tyvärr är ingen av dem intresserad av att flyga. Det var ett antal tragedier som de exponerades för som unga. Flygplansolyckor, katastrofen med rymdfärjan Colombia, 2003, med mera så deras mamma ville inte att de ens skulle gå i närheten av flygplan eller rymdfarkoster, säger han och skrattar. Men han förklarar att han är stolt över deras framgångsrika karriärer på jorden. Han har en dotter som är apotekare, en dotter som är en legitimerad sjuksköterska och en son som är revisor på ett sjukhus. “I’ve learned that you can’t control your children’s lives. Your parents can’t tell you what to do. That’s your decision.”

Om du kunde, skulle du vilja åka tillbaka till rymden?
Vi förväntar oss att sista frågan ska vara lite klurig, men han är tvärsäker på sitt svar. Om han kände sig behövd och om det var hans plikt, skulle han åka igen. Men han föredrar att någon annan fick chansen. Han hade fyra uppdrag, fyrtio dagar. Fler än de flesta människor någonsin får. “I wish someone else got the opportunity.” Han tar en kort paus och tittar på oss – “Like you.”

Av: Anna Carlsson, Moa Larsson & Cassandra Sandlund
Foto: Alicia Gonzalez



Kategorier:ÅVA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: