Krönika: Nu ryser jag

Jag ryser när jag tittar på nyheterna, loggar in på Facebook och Twitter. Jag fylls av stolthet när jag ser hur svenskarna mobiliserat sig, allt för att stödja de hundratusentals flyktingarna som rusar mot Europa. Det känns som att jag är del av en fantastisk folkrörelse som tillsammans hatar det som händer våra medmänniskor. Det är helt underbart att vi är så många, men vi är inte alla.

Morgon och kväll följer jag de nya uppdateringarna kring krisen. Sociala medier bombar trots allt med nya uppgifter varje minut och det är svårt att blunda, att inte bli totalt empatisk. Jag skrollar förbi folkmassor längs motorvägar på vandrande fot, människor utanför taggtrådsstängsel, blickar hos skyddslösa kvinnor som lyckats undkomma IS skräckvälde och barn som förgäves klamrar sig fast vid sina starka föräldrar, som i stunden inte är så starka, utan gråter eller rent av faller ihop. Rapporter angående de svårigheter Europas länder upplever i samband med flyktingströmmarna och bilder på överfulla asylboenden, har vi alla blivit noga bekanta med de senaste veckorna. Trots detta säger en del nej, kom inte hit.

EU har en plan att omfördela flyktingarna till alla länder i unionen. Med hänsyn till ekonomi, folkmängd och tidigare invandring ska varje land tilldelas en kvot på ett antal flyktingar man förväntas ta emot. Men det visade sig att många östeuropeiska länder, och nu även Danmark och Finland, är emot EU:s förslag. Faktum är att flera europeiska länder stänger sina dörrar och förkastar idén om kvoter, för det är ett problem de inte vill ha.

Detta får mig att rysa återigen, men denna gång inte av stolthet. Jag nästan fryser. Mest av allt skäms jag över att mitt Europa inte gemensamt och solidariskt tar emot människor som flyr från krig, att mitt Europa inte hjälper till, att mitt Europa istället bygger murar. Som en ekonomiskt stark kontinent har vi möjligheten att hjälpa var och en av dessa flyktingar i kris. Ändå säger vi nej, vänd tillbaka.

Jag försöker rationalisera det tänkandet. Nyheterna skildrar ju deras öden. Vi får se vilka berättelser de här flyktingarna bär på, hur varenda en av dem har kämpat för sin existens när de tagit flykt över mörka hotande vatten eller svår terräng, i vetskap om att det kanske inte är välkomnande armar som väntar dem. I vetskap om att de kanske inte kommer att överleva den oerhört riskfyllda resa de påbörjat. Att dessa människor är beredda att äventyra sina liv insvepta i tunna, bräckliga lakan i hopp om en drägligare tillvaro, vittnar om det öde de flyr från. Hur kan man fortfarande säga nej?

Kanske är det brist på förståelse. Har man aldrig sprungit över landgränser för att nå frihet, aldrig korsat minfält för att starta ett bättre liv, är det inte lätt att förstå när andra genomgår det. För visst har vi det jämförelsevis bra här i Sverige, och därför är det också lätt att blunda för verkligheten utanför. Jag hoppas därför att uppståndelsen på nyheterna och sociala medier får oss att öppna ögonen. Vi måste kanalisera de starka känslor vi får av bilderna vi dagligen skrollar förbi, i genomtänkt handling. Leder det till förändring så lider inte dessa människor förgäves. Jag hoppas att du också är ombord på detta.

Av: Alín Arslan



Kategorier:ÅVA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: