Terrorns förvirring

Bataclan (1)
Bataclan i Paris där terroristerna slog till.

 

Det var som att vakna upp till en ny värld morgonen efter nyheterna om terrordådet. Det kändes annorlunda, sättet ljuset träffade busshållplatsens glasfönster, avståndet mellan en själv och de andra människorna på stationen.  Om det kändes kortare eller längre visste jag inte, bara att det inte kändes likadant.  Nyhetssidorna som rapporterar om attentatet i Bataclan i Paris skriver ’’Varning för starka bilder’’. Det är suddiga filmklipp från övervakningskameror som visar förskräckta offer vandrandes på blodfläckade trottoarer och ljudlösa klipp på terrorister som skjuter vilt. Den besinningslösa kalabaliken.

Terrorattacken i Mali, Beirut och Trollhättan är ännu hemska påminnelser om terrorismens gissel. Nu har man vaknat upp i en värld där svenska skolbarn dödas i hatbrott präglade av rasism och oskyldiga människor faller offer för terrorism. Starka bilder är snarare en underdrift. Ögonen är inte riktigt vana heller. De behöver tid att justera sig. Terrorism har aldrig setts som en del av ens trygga värld, en del av lugna Europa och fridfulla Sverige. Det har alltid känts som ett hot på avstånd, inget egentligt orosmoln. Ändå finns det här, mitt ibland oss. Till och med en vanlig fredagskväll i november i utkanterna av Paris.

Det är så drastiskt, som ett våldsamt ryck. Attentat efter attentat, flykting efter flykting, konflikt efter konflikt. Den nya verkligheten har fått alla på helspänn, yra. Denna förvirring skapar rädsla. Vi vet inte riktigt hur den här situationen ska förstås, vad som hänger ihop, vilka händelser som bildar det riktiga mönstret. Det slits och dras i händelserna från olika håll, en oundviklig dragkamp. Att terrorismen bör bekämpas är vi eniga om, men hur vi ska gå tillväga är där oenigheten har sina rötter.

Men ett större sammanhang finns alltid, en längre berättelse, en långsam berättelse. Ett annat narrativ smyger sig fram, enskilda händelser som inte verkar höra ihop nu bildar ett tydligt mönster först senare. Det drastiska rycket är därför endast en illusion. En illusion som gör att vi låter rädslan styra oss istället. Jag är mer rädd för denna rädsla vi känner än själva terrorhotet. Den paralyserar oss och gör att vi slutar fungera. Rädslan gör tankarna kortare. Rädslan gör att enkla slutsatser dras. Rädslan gör att beslut fattas som orsakar mer problem för skapandet och bevarandet av fred och demokrati.

Vi kanske inte förstår alla händelser i sitt sammanhäng än, bilden är fortfarande suddig. Men vi får ta dem en i taget och inte låta yran ta över. Göra motstånd en händelse i taget. Då kan vi skriva en annan berättelse, en bättre berättelse, till slut.

Av: Alín Arslan 

 

Intervju med Eagles of Death Metal om det som hände:

http://www.vice.com/read/eagles-of-death-metal-discuss-paris-terror-attacks



Kategorier:ÅVA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: