Bystander-tiden är över

På förekommen anledning av det inträffade i Köln, Hamburg och Kalmar under nyårsnatten och de nyligen upptäckta händelserna på We Are Sthlm-festivalen och i badhus har jag, liksom många andra, för femhundraelfte gången förargats av mäns sexuella övergrepp mot kvinnor. Det räcker nu. Det är tid för ett aktivt ingripande.

PicMonkey Collage

Är det här framtiden? Syntolkning: könsseparerade klassrum

I den här texten tänker jag inte gå in på de specifika händelserna, utan den behandlar och diskuterar istället vilka åtgärder samhället kan ta till för att förhindra mäns utnyttjande av kvinnor i det offentliga rummet.

Förutom mäns attityder mot kvinnor är den minimala risken att bli påkommen en huvudanledning till att kvinnor utsätts för sexuella trakasserier och övergrepp. Utökad övervakning år den åtgärd som fungerar bäst på det här problemet. Finns det fler uppmärksamma ögon kommer det finnas färre kränkningar. Det ska genomföras med hjälp av polis, säkerhetsvakter men framförallt av allmänheten. Det ska vara naturligt för dig och mig att rycka in om någonting händer. Bystander-tiden är över. Att vi måste få till detta är nog alla överens om. Både genom att sätta in mer resurser för övervakning och skapa ett samhällsklimat som agerar och socialt bestraffar förövare.

Könsseparatism är en annan åtgärd, om än något omstridd. We Are Sthlm har nu framtagit förslag om att dela upp publikhavet, där män och kvinnor ska skiljas åt. Eriksdalsbadet kommer införa könsuppdelade bubbelpooler: en för endast kvinnor, en för endast män och en som inte är könsdefinierad. I utlandet har vi exempel som Japan där det blev normaliserat av män att taffsa på kvinnor i kollektivtrafiken. Kvinnorna fick till slut nog och det har sen en tid tillbaka inrättats vagnar på tunnelbanorna som endast är till för kvinnor så att de ska slippa utstå att bli antastade av män just där.   

Motståndare till könsseparatism för fram att det förstärker förtrycket istället för att krossa det. Istället för att avskilja ska män lära sig att inte trakassera och kvinnor ska lära sig att vara bekväma i miljöer där män innefattas. I grunden går könsuppdelning av människor emot min syn på kön och sexualitet. Den bygger på föreställningen att det bara finns två kön och att alla personer är heterosexuella. Det motsäger sig också att alla människor ska ses som individer och inte behandlas på olika sätt på grund av sitt kön.

Samtidigt  går det inte att bortse från de kvinnor som offras i ett system där män ska lära sig att inte trakassera: de som blir antastade i en bubbelpool eller på en konsert, de som i olika sammanhang känner sig rädda, obekväma eller illa till mods. Och den separatism som ändå uppstår när tjejer inte vågar gå på festival, gå hem från bussen ensamma under dygnets mörka timmar eller vara ute vid tolvslaget på nyårsafton och kolla på raketer. Delar av det offentliga rummet blir därmed reserverat för män.

Kluvenheten uppstår i att de kortsiktiga nyttorna med könsseparatism går emot det långsiktiga målet att luckra upp könsgränserna. Därutöver finns det även risk för att fokus hamnar på att åtgärda kortsiktiga problem istället för att utmana strukturen och patriarkatet genom normkritiska värdegrundsarbeten. Därför är min slutsats att könsseparatism inte är vägen framåt.

Foto: Alicia Gonzalez 
Text: Emma Eiworth



Kategorier:ÅVA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: