Skymning i Solsidan?

Cumulus har som första Åva-tidning sett den nya “Solsidan”-filmen på en pressvisning i veckan. Vår utsände Hugo Mattisson rapporterar om en riktigt stark film, men som är oväntat allvarlig i tonen.

TV-serien som sänds i fem säsonger 2010-2015 har varit en formidabel succé och många är vi som skrattat åt Oves jobbighet, Freddes analyser och teorier samt Alex konflikträdsla. Nu är alltså filmen här.

Redan inledningsvis markeras att detta är något lite annorlunda jämfört med serien. Bara det faktum att filmens första scen utspelar sig en gråmulen julafton sätter tonen. Så här är vi ju inte vana att se “Solsidan”. När Alex och Anna i nästa scen vid champagneskålen framför julgranen kungör att de ska skiljas förstärks bara känslan av att något nyare, allvarligare är förestående. Anna har träffat en ny kille, den positiva och provocerande hurtiga äventyraren/föreläsaren David, spelad riktigt bra av Henrik Schyffert i tighta träningsbyxor och långt hår.

Skilsmässan mellan Alex och Anna är en av två huvudberättelser i filmen. Den andra handlar om Freddes pappa Mauritz, även det en ny karaktär gestaltad av Sven Wollter. Mauritz är en gammal hjälparbetare i Afrika med vänsteråsikter, som Fredde och Mickans numera tonårige son Victor tyr sig till. Dessa två historier berättas parallellt. Under detta finns en mer lättsam subplot om Ove och Anettes ofruktsamma försök att skaffa ett nytt barn, något som kulminerar i den roligaste scenen i hela filmen på ett cocktailparty i snobbparadiset Torekov.

Mycket känns igen från TV-serien: Freddes prylfixering (han använder en snökanon för att få till den rätta julstämningen), Mickans ständiga tävlan med kompisen Lussan och samtalen på golfbanan mellan Fredde och Alex. Men under allt detta finns en mer allvarlig tematik om avslutad kärlek och infekterade fader-son-relationer. Vissa scener lyckas till och med vara rent sorgliga, som när Alex sitter ensam i en deprimerande etta under den barnfria veckan.

Samtliga skådespelare gör starka insatser. De återkommande skådespelarna är alla rutinerade och spelar med självförtroende. De större birollerna (Sven Wollter och Frida Hallgren) gestaltas också med den äran. Det märks att de regisserande bröderna Herngren har erfarenhet av såväl serien som annan långfilmsregi.

Solsidan kommer dock inte undan helt utan missar. Ibland känns det som att manuset bara delvis lyckats integreras till en långfilm. Alla trådar knyts inte ihop på det sätt man kanske hade hoppats på och igenkänningskomiken, som ändå är det som jag tror gjort serien så populär, skulle kunnat ta lite större plats. Detta till trots är filmen fortfarande en, underhållande och välspelad relationskomedi och ett måste för den som älskar serien.

Betyg: 4/5

Text: Hugo Mattisson



Kategorier:ÅVA

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: