Beer Pong och mössor

“Studentens lyckliga dagar” är riktigt nära, en månad och två dagar, tjugo timmar, två minuter kvar. I tisdags samlades alla treor i centralhallen och väntade förväntansfullt på det första steget till studenten. Nästa steg i trestegsraketen blir den slutsålda Gubbskivan och därefter det efterlängtade – UTSPRINGET  den 5:e juni, prick klockan 12. När klockan hade slagit 12.30 startade den näst sista Buckeltävlingen, Kampen om vem som får springa ut förstoch Buckel-kaptenerna gick igenom agendan, instruktioner samt hur ställningen låg till. Klassen som låg på första plats innan vi drog igång var TE16B.

Klasserna blev därefter uppdelade, några fick spela “Åvas Beer Pong” fast till mångas besvikelse med vatten istället för öl medan andra fick börja i Kulan. Inne i Kulan skulle klasserna bygga en så hög byggnad som möjligt på sex minuter av materialen marshmallows och spaghetti. Dock inträffade det en del intressanta saker där inne under tävlingen. Några i SA16 var så ivriga, spända och kanske något för nervösa så de drog igång ett alarm i lokalen. Det resulterade i att hela Kulan började tjuta i några minuter innan en lärare åtgärdade problemet. Allt för att skapa stämning.

Ännu vet vi inte resultatet. Den klass som byggde den högsta byggnaden återstår att se, vem vet, kanske en teknikklass? Det gäller även tävlingen med beer pong. Dock vet vi att det gick väldigt bra för BF16, där Joel Reito och Julia Svensson satte boll efter boll tills de till slut hade vunnit finalen mot TE16A:s vassa duo Silas Garpe och Tobias Olofsson. 3:a kom NA16A och 4:a var NA16BM.

Efter Åva-Bucklan var det dags för den traditionella ceremonin “Mösspåtagningen” och vi studenter höll i våra mössor och det var ett helt fantastiskt ögonblick, känslan av att studenten är riktigt nära, spänningen, lyckoruset men även rädslan att lämna vår trygga plats – Åva. Vi började med att sjunga “Du gamla, du fria”, vår nationalsång och därefter andra studentsånger. Rektor Lillemor Larsson höll tal och så satte vi på oss mössorna efter nedräkning. När vi alla treor stod där, kände jag en sådan samhörighet och gemenskap, det var helt overkligt och enastående.

Det är så få dagar kvar, jag både längtar men ändå inte. Tiden går för fort och är absolut den största fienden just nu.

Text: Clara Thorander

Bild: Björn Larsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s