Efter ungefär ett år av snabbnudlar, matlådor och panpizzor skulle man kunna tänka sig att man saknade skolmaten. Ja, faktiskt, sjukt nog. Och en stor förhoppning om att komma tillbaka till kött med bea och potatis på fredagarna. Nej, men så kommer man tillbaka och kocken har lämnat oss!!! Vilket svek. Men samtidigt lite självklart att OS-kocken inte länge till skulle stanna kvar på en skola som under pandemin inte hade många elever närvarande/kvar/på plats. Och på det fick vi veta att skolmaten som vi nu serverades låg på fjärde plats över alla skolor. Vilken chock. Att detta okokta ris och den översaltade maten låg på fjärde plats. All eloge till en fjärdeplats (Otroligt!!) men vi skulle gärna vilja hoppas på färdigt ris nästa gång vi äter.
Men vad hände med eventen, de gångerna där man kom in i matsalen till en dansande Carina med musik som svängde humöret på de elever som suttit allt för länge på långdragna lektioner. För att sedan komma in till en kock som serverade maten till en. Absolut är detta inget att kräva. Men visst kan man sakna just det där, det lilla extra. För att inte tala om de få - men uppmärksammade gånger - vi har fått efterrätt på Åva. Just det där, få men uppmärksammade. Vi kan inte kräva något event eller någon stor upplevelse varje dag, för även vi kan förstå att det kanske inte är möjligt. Men något litet, någon gång i månaden eller veckan skulle höja humöret och göra den paus lunchen är till en riktig upplevelse.
För de elever med långdragna lektioner, ettorna på Åva, men även de som på ett eller annat sätt fick uppleva distansen och skillnaden från förr och nu. Innan och nu.
Mvh, de elever som spenderat allt för lång tid på distans med snabbnudlar och panpizzor..
Comments